Två timmars uteritt


Idag var det första varma dagen på länge och jag, Galishimo och Björn stack ut på en två timmars lång uteritt. Jag hade Galishimo och Björn hade sin mountainbike. Det blev nästan på minuten två timmar.



Galishimo är verkligen superfin just nu. Han var tokglad hela vägen och jättepigg. Jag trodde energin skulle "pysa ur" lite efter en halvmil eller så, men det gjorde den verkligen inte. Jag försökte att inte vara tråkig och stoppa honom när han verkligen ville springa. Han fick både trava och galoppera en hel del på eget bevåg. Det kändes som att han var jätteglad och det bara sprattlade i hästkroppen, men jag fick ändå bromsa honom på slutet för att få in lite skritt sista 200 metrarna innan stallet. Lite här och var så satt jag av också, när han började glädjedansa lite för mycket. Jag kan inte säga att han bråkar eller ignorerar mina hjälper för öronen är framåt och det märks verkligen på hela honom att han har roligt och lyssnar på mina hjälper, det rinner liksom bara över lite.

Uteritter är verkligen Galishimos starkaste sida nu när han blivit lite tryggare och inte "övertänder" lika lätt. Om jag sitter av en stund kan jag lugnt sitta upp igen en liten stund senare.


Det gulligaste och det som värmde hjärtat mest var när jag sedan tog ut honom i hagen efteråt. Han var törstig och gick genast till vattnet för att dricka, och jag gick långsamt tillbaka till stallet och tittade på honom över axeln. Då vänder han huvudet mot mig och gnäggar högt, efter mig. Jag kunde omöjligt tolka det som något annat än "Tack för idag!" från honom. "Vi hade kul, eller hur?!"
.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer