Bildbanken uppdaterad!


Idag blev det en jädrans massa fantastiska bilder på en otroligt trevlig liten arabhäst. Han var så alert och såg så uttrycksfull ut på bilderna när han rantar runt med sina små hovar på ängen. Men han var totalt avkopplad och lätt nonchalant när mamma fick ta en ridlektion på honom. Till och med när okända bilar blåste förbi ridbanan så chillade han. En frieserhäst med ryttare fick lov att galoppera i åttor runt honom och mamma, och de stod bara stilla och kände lugnet, när den stora svarta hästen dundrade förbi så marken vibrerade.


När Galishimo tyckte att mamma ridit klart så ställde han sig hos Björn och vägrade flytta sig ur fläcken under tiden mamma förtvivlat försökte rida iväg med honom. Någon måtta på vinglandet och fnittrandet tyckte han att det borde vara. Jag och mamma fick förklara för honom att det inte är hästen som bestämmer när lektionen är över. Björn höll sig opartisk i diskussionen.

Jag fick faktiskt rida ett halvblod också. Jag som brukar undvika att rida andras hästar. Jag insåg ganska snabbt att jag sitter dåligt i sadeln, för jag höll på att skumpa ur läget flera gånger när vi travade. Jag hade glömt hur det var att sitta på en större häst. Igen. Jag hade glömt det igen.
"Ta en galopp!" sa ägaren käckt.

Jag vägrade. 

Det var så mycket att hålla reda på. 

Mig själv, till exempel.




Galishimo fick beta några timmar på ängen och njöt av friheten med sin bästis Corzo. Jag, min mor och Björn åt lite lunch på en restaurang och sedan blev det en promenad med mamma och lite jordgubbstårta på kyrkholmen i solen, innan hon åkte hem igen. Både jag och mamma konstaterade nöjt båda två att livet inte kan bli så mycket bättre än så här.




Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer