Söndagsritt -16 grader
I söndags så lånade jag Fulingen och Veronica red Galishimo. Det var svinkallt. Jag tänkte att Galishimo kanske skulle vara trött då jag ridit ganska intensivt i veckan och även tagit en långtur på lördagen. Det tänkte inte Galishimo. Han var taggad och på strålande humör. Kanske var det kylan som fick igång honom ytterligare.
Jag kunde rida på härliga, stabila Fulingen och bara njuta av ridturen samtidigt som Veronica fnittrade på Galishimo. Galishimo älskar tjejer som fnittrar, han känner på sig när någon tycker att han är rolig och då vill han givetvis spexa. Så han steppade nöjt på och bjöd på lite bus när han kunde. Han försökte även sno till sig så mycket granris som möjligt och stoppade munnen full med kvistar så snart han kom åt. När vi kom tillbaka till stallet så luktade hela hästen som en wounderbaum. Vid varje utandning så spred sig en doft av granbarr i hela stallet. Veronica hade även avslutat passet med galopp och bus med honom och hon var alldeles rosig om kinderna efter ridturen.
"Alltså, jag är lite kär i din häst...." kunde hon inte låta bli att utbrista. Själv så njöt jag över att ha ridit Fulingen. Lugna, stabila farbror Fuling.
Enda gången jag tog över Galishimo tillfälligt var när vi mötte tåget. Eftersom tåg är onda tingestar från Helvetet som bara väntar på att meja ned små oskyldiga arabhästar med fluffiga rumpor. Då är det bäst att stå tryggt bredvid matte och se kränkt ut.
Som avslutning på en fantastisk helg så toppades upplevelsen med vinterkräksjuka. Jag har känt mig lite kräkfärdig efter de tre senaste ridturerna, i flera dagar faktiskt, men jag trodde att det berodde på att jag spänt mellangärdet och kanske inte djupandats som man ska. Men nä. Det var vinterkräksjuka. När jag satt halvt nedsjunken och eländig vid toalettstolen mitt i natten så fick jag som vanligt oron över att ingen skulle märka om jag var död. Så jag basunerade ut mitt elände via nattliga meddelanden till alla och envar. Men jag tog åtminstone inga selfies. Det hade varit opassande med selfies.
Jag kunde rida på härliga, stabila Fulingen och bara njuta av ridturen samtidigt som Veronica fnittrade på Galishimo. Galishimo älskar tjejer som fnittrar, han känner på sig när någon tycker att han är rolig och då vill han givetvis spexa. Så han steppade nöjt på och bjöd på lite bus när han kunde. Han försökte även sno till sig så mycket granris som möjligt och stoppade munnen full med kvistar så snart han kom åt. När vi kom tillbaka till stallet så luktade hela hästen som en wounderbaum. Vid varje utandning så spred sig en doft av granbarr i hela stallet. Veronica hade även avslutat passet med galopp och bus med honom och hon var alldeles rosig om kinderna efter ridturen.
"Alltså, jag är lite kär i din häst...." kunde hon inte låta bli att utbrista. Själv så njöt jag över att ha ridit Fulingen. Lugna, stabila farbror Fuling.
Enda gången jag tog över Galishimo tillfälligt var när vi mötte tåget. Eftersom tåg är onda tingestar från Helvetet som bara väntar på att meja ned små oskyldiga arabhästar med fluffiga rumpor. Då är det bäst att stå tryggt bredvid matte och se kränkt ut.
Som avslutning på en fantastisk helg så toppades upplevelsen med vinterkräksjuka. Jag har känt mig lite kräkfärdig efter de tre senaste ridturerna, i flera dagar faktiskt, men jag trodde att det berodde på att jag spänt mellangärdet och kanske inte djupandats som man ska. Men nä. Det var vinterkräksjuka. När jag satt halvt nedsjunken och eländig vid toalettstolen mitt i natten så fick jag som vanligt oron över att ingen skulle märka om jag var död. Så jag basunerade ut mitt elände via nattliga meddelanden till alla och envar. Men jag tog åtminstone inga selfies. Det hade varit opassande med selfies.
Kommentarer
Skicka en kommentar