Mammas andra ridtur
Mamma hälsade på Galishimo idag igen. När vi ska hämta honom i hagen så skriker mamma helt oblygt:
"MORMOR ÄR HÄR!!" varpå Galishimo börjar slänga med huvudet och kommer till oss i trav. Till mammas stora förtjusning och belåtenhet.
Sedan stod han som ett ljus när hon kämpade sig upp i sadeln. Vi gick efter en grusväg (Varnvägen) och sedan över några snötyngda fält, genom skogen och sedan tillbaka till en travsträcka för travhästar och sedan till stallet. Det tog ungefär 90 minuter och Galishimo fick plumsa sig fram och kämpa på då underlaget inte var det bästa.
Mamma var fantastisk, som vanligt. Men förundrad.
"Vad gör han nu?" sa hon förvånat.
"Jag tror han försöker gå ned i diket." sa jag.
"Men varför vill han det?! Det är ju brant nere i diket och isvatten ovanpå!" utbrast mamma förskräckt.
"Jag tror han vill att du ska tycka att han är busig." sa jag.
"Men varför går han inte bara rakt fram efter vägen?" sa hon.
"Han är inte sådan... han är bara inte sådan." sa jag.
"Nu går han inte styra!" utbrast mamma.
"Ja, då skämtar han igen. Då måste du vara bestämd." mamma kortar tyglarna och trycker på skänkeln lite Galishimo uppför sig som han blivit elchockad.
"OJ! NU HÄNDE NÅGOT! VAD GJORDE JAG FÖR FEL!?" utbrast mamma.
"Förmodligen ingenting. Förmodligen har du inte gjort något fel..."
Sedan tränade de lite trav och Galishimo fick trava några steg med mamma på ryggen och sedan sakta av när hon började tjoa och fnittra, det vill säga när hon började bli rädd. Han lärde sig snabbt att ett gällt och upphetsat: "OOOOHH!!" betydde stopp, och han fick mycket beröm för denna slutsats. Han har ju blivit tränad av en rädd matte som också hade märkliga ljud för sig, i hans ungdom, när han skulle stanna. Sådant sitter kvar, tydligen.
Efter att vi varit ute så red jag lite dressyr med honom på ridbanan så mamma kunde filma oss. Han skötte sig strålande. De här långa turerna i skritt gör honom verkligen gott. Dessutom så gjorde han hela min mammas dag. Så mycket mer kan man inte begära av honom!
"MORMOR ÄR HÄR!!" varpå Galishimo börjar slänga med huvudet och kommer till oss i trav. Till mammas stora förtjusning och belåtenhet.
Sedan stod han som ett ljus när hon kämpade sig upp i sadeln. Vi gick efter en grusväg (Varnvägen) och sedan över några snötyngda fält, genom skogen och sedan tillbaka till en travsträcka för travhästar och sedan till stallet. Det tog ungefär 90 minuter och Galishimo fick plumsa sig fram och kämpa på då underlaget inte var det bästa.
Mamma var fantastisk, som vanligt. Men förundrad.
"Vad gör han nu?" sa hon förvånat.
"Jag tror han försöker gå ned i diket." sa jag.
"Men varför vill han det?! Det är ju brant nere i diket och isvatten ovanpå!" utbrast mamma förskräckt.
"Jag tror han vill att du ska tycka att han är busig." sa jag.
"Men varför går han inte bara rakt fram efter vägen?" sa hon.
"Han är inte sådan... han är bara inte sådan." sa jag.
"Nu går han inte styra!" utbrast mamma.
"Ja, då skämtar han igen. Då måste du vara bestämd." mamma kortar tyglarna och trycker på skänkeln lite Galishimo uppför sig som han blivit elchockad.
"OJ! NU HÄNDE NÅGOT! VAD GJORDE JAG FÖR FEL!?" utbrast mamma.
"Förmodligen ingenting. Förmodligen har du inte gjort något fel..."
Sedan tränade de lite trav och Galishimo fick trava några steg med mamma på ryggen och sedan sakta av när hon började tjoa och fnittra, det vill säga när hon började bli rädd. Han lärde sig snabbt att ett gällt och upphetsat: "OOOOHH!!" betydde stopp, och han fick mycket beröm för denna slutsats. Han har ju blivit tränad av en rädd matte som också hade märkliga ljud för sig, i hans ungdom, när han skulle stanna. Sådant sitter kvar, tydligen.
Efter att vi varit ute så red jag lite dressyr med honom på ridbanan så mamma kunde filma oss. Han skötte sig strålande. De här långa turerna i skritt gör honom verkligen gott. Dessutom så gjorde han hela min mammas dag. Så mycket mer kan man inte begära av honom!
Kommentarer
Skicka en kommentar