Året 2016 - när kämpandet gav resultat

Året 2016 började väl lite halvdant då jag blev singel på min födelsedag i januari. Där fick jag. Men sådant är livet, och framför allt sådant är mitt liv. Men inget ont som inte har något gott med sig, jag började umgås mer med underbara Anna och vi började rida ut tillsammans. Vi hade riktigt roligt tillsammans och självförtroendet växte enormt när jag och Galishimo red ut med henne. Hon var så ödmjuk och samtidigt stöttande när jag och Galishimo stötte på problem, och jag kände aldrig att jag var besvärlig eller dålig när jag red med henne och Pride. Det blev många roliga ridturer, ibland i full fräs, och jag kände mer och mer förtroende för Galishimo.

Sedan gick min bil gick sönder och jag var tvungen att använda många tusenlappar från mina sparpengar för att ha råd att laga den. Dessutom blev jag tvungen att köpa en cykel för att ta mig dit jag skulle när bilen var inne på reparation. Men jag fortsatte spara och låg i med att hålla utgifterna låga för att ha råd med en hästtransport. Jag cyklade massor hela sommarhalvåret för att spara pengar också.

 

Jag och Galishimo i april innan olyckan...

Elin och Galishimo... några sekunder innan olyckan.. 

I april hände olyckan som kom att färga hela året. Elin hade börjat rida Galishimo lite oftare men Galishimo fick fnatt och Elin föll av och skadade sig allvarligt i ryggen. Efter timmar på akuten och en hel del morfin så konstaterades det att hon hade fått en kotkompression och hon blev sjukskriven i ett halvår. Galishimo fick fnatt och slängde av mig på ett liknande sätt redan veckan efter Elin åkte av, och då sjönk mitt självförtroende rejält. Galishimo kändes väldigt instabil och kunde slänga sig så kraftigt att man inte hade en suck att sitta kvar. Jag blev rädd för att rida honom igen. I ungefär samma veva meddelade underbara Anna att hon tyvärr skulle flytta vid månadsskiftet och jag förlorade mitt trygga ridsällskap.

Dessutom fick jag ett telefonsamtal från en tjej i stallet som meddelade att det snackades elakt i stallet om mig efter olyckan. Det var tydligen mitt fel att Elin skadat sig så illa. Jag kunde enligt uppgift inte hantera känsliga hästar och då blir dom farliga. Plötsligt blev stämningen hård i stallet och jag blev ignorerad och inte ens hälsad på. De allra flesta var förstås trevliga och stöttande men även det andra förekom. Jag nämndes i sociala medier och blev inte särskilt positivt beskriven där heller. Jag fick även mail från personer som läst vad som skrivits om mig och ville ge mig mitt stöd. När jag fick det här meddelandet på facebook vågade jag aldrig kolla vad som faktiskt skrivits om mig och bad Elin göra det i stället. Hon rekommenderade mig att inte läsa..

Jag började få ont i magen över att gå till stallet. Problemet blev slutligen löst när jag lade korten på bordet för stallägarna och det blev långsamt lättare att åka till stallet. Jag hade även börjat rida lektioner för en C-tränare i dressyr och fick ett otroligt bra stöd som jag aldrig fått förut. Hon tyckte jag hade gjort ett bra jobb med en knepig häst. Tränaren präntade in, om och om igen, i skallen på mig, att jag måste sluta slå på mig själv, och vara stolt över hur långt jag kommit.

Eftersom jag var väldigt osäker på Galishimo då, så började en väldigt lång period av skrittövningar. Vi skrittade. Och skrittade. Och skrittade. Och skrittade. I flera, flera veckor. Nästan hela sommaren. Mamma kom ofta och beskådade oss och hejjade outtröttligt på när vi gjorde våra skrittövningar. Eftersom jag inte vågade något annat.

Jag kände mig fullständigt misslyckad som hästägare, men det brydde sig tränaren inte om. Det finns massor av saker man kan öva på i skritt. Eller när man longerar. Eller när man går bredvid hästen. Det var bara för mig att välja och vraka på övningar som jag kunde hitta på med Galishimo. Och långsamt kom självförtroendet tillbaka. I skritt. 

Under våren hittade jag äntligen en transport! Jag var kanske lite desperat efter att försöka skapa något roligt av 2016 och jag var kanske lite naiv och hade kanske lite för bråttom med att köpa in transporten. Det visade sig att den behövdes fixas lite innan användning. Golvet hade blivit murket och behövde bytas ut. Jag fick köpa ett nytt golv för 2500 kronor och en ny gummimatta för ungefär samma pris.  En gummimatta som givetvis råkade dröja tre månader innan den levererades.

Men jag fick massor av hjälp från flera olika håll. Mamma kom glatt för att hjälpa mig måla transportens insida, pappa betalade gummimattan åt mig. Ulf hjälpte mig skjutsa bort bråte och såga till mattan åt mig. Jag fortsatte gå på kurser på hemmaplan med Galishimo. Jag började även öka tempot igen och även gå på lite mer krävande gruppträningar tillsammans med fler hästar och med en lite mer krävande tränare. Under hela sjukskrivningen sa inte Elin ett endaste ont ord om Galishimo och stöttade mig benhårt och outtröttligt om att jag hade en superfin liten grå häst. Ibland fick jag så mycket stöd av henne att jag till och med började fulgråta.

När jag äntligen fick tre veckors semester från mitt heltidsjobb så lade jag mig raklång på rygg som ett kryss på sängen och tänkte: "Nu orkar jag inget mer!" i ungefär fem minuter. "Eller kanske renovera ettan?" följde sedan nästa tanke. Sagt och gjort. Ettan fixade jag till. Äntligen, skulle jag vilja säga!

Efter semestern avlivades Elins tidigare häst, tillika Galishimos helsyster, Gezzina då hon enligt uppgift blev livsfarlig och fysiskt obrukbar som ridhäst i sitt nya hem. Vila i frid, fina snälla Gezzina! Vi sörjer dig!

Jag fortsatte gå på kurser med Galishimo på hemmaplan under hösten och avverkade hela 14 kurstillfällen, med två tränare. Dressytränaren fortsatte stärka mitt självförtroende, och gruppträningarna med den lite mer krävande tränaren gick det bara bättre och bättre.
"Nu utvecklas ni verkligen i raketfart!" sa grupptränaren och dressyrtränaren gav också väldigt mycket positiv feedback. "NU ser ni ut som ett helt annat ekipage!" summerade hon.

Den största lättnaden var nog när Elin blev fri från sin sjukskrivning och kunde börja arbeta igen. Från att ha varit väldigt smärtpåverkad och på slutet ganska sliten, så blommade hon plötsligt ut och blev sitt gamla jag igen. Glatt pratandes och med femtioelva bollar i luften, precis som det ska vara. Jag blir fortfarande glad när jag hör hur mycket hon har för sig på arbetet och på fritiden, trots att hon ännu inte är helt fri från smärta ännu. "Men jag kan åtminstone jobba och ha roligt!" konstaterade hon.

Och den där transporten blev också plötsligt fin. Med belysning och allt!

Sista veckorna gjorde jag en riktig spurt och gick ned fem kilo på sex veckor. Det var jobbigt och sög på precis alla tänkbara sätt! Men resultatet blev fint! Måtte jag aldrig behöva göra om detta! (Kommer förmodligen att hända att jag måste göra om det då jag ganska snabbt gick upp lite direkt när julen var i antågande... )

Till slut vågade jag även rida Galishimo i full galopp utan minsta lilla oro eller osäkerhet. Både på ridbanan och ute på fältet! Vilken seger att åter komma dit igen!

Summerat kan jag säga att år 2016 blev kämpigt men allt kämpande gav resultat! Förra årets önskan om 2016 var ju bland annat att jag ville skaffa mig en hästtransport och gå på kurser. Det slog ju faktiskt in. Trots att jag aldrig åkte på kurser med transporten... men det kanske kommer 2017?

Jag tror jag har sagt det förut men under 2017 önskar jag mig att alla är friska och hela. Att framstegen fortsätter. Att jag blir klokare. Och kanske, kanske blir det så att jag även skaffar en fyrhjulsdriven bil med dragkrok. Jag har varit duktig på att spara pengar detta år och det är mycket möjligt att jag har en ny bil 2017! 

Tack alla ni som läst min blogg under 2016! 

 Särskilt mamma, David, Markus, Elin, Catta, Katta L, fröken direktör och självklart Alia! 

Det betyder mycket för mig!

Nu drar vi strax igång med det nya året! 

 David. Vän sedan 14 år och alltid ett fantastiskt stöd!