Varför man älskar honom

Jag fotograferade Elin idag och Gezzina. Gezzina är ju Galishimos helsyster och de gjorde fantastiskt fint ifrån sig. De hade kurs i mitt gamla stall, för den där proffstränaren som jag hade haft förut, om någon minns inlägget "You can´t control life" och diverse andra inlägg däromkring. För ett år sedan. Ni minns säkert. Själv försöker jag förtränga... ;)

Tränaren älskade Gezzina och det var inte svårt att förstå. Hon har ett annat rörelsemönster, en annan elegans, ett annat steg. Jag tror hon fått lite mer från pappa Bey Gali än vad Galishimo lyckats pricka, i det genetiska lotteriet. Elin är ju dessutom en otroligt duktig och glad ryttare som suger åt sig kunskaper som en svamp, med ett stort leende. Själv kan jag vara lite motsträvig emellanåt. Det var i alla fall otroligt roligt att se. Tränaren sa flera gånger
"I'm not a fan of arabian horses, but this one i like" och gjorde därefter diverse jämförelser mellan Gezzina och Galishimo. Gezzina var lättare att rida, Galishimo var mer "tricky". Gezzina har en trav, Galishimo saknar tydligen en trav. Gezzina har luft och action i sina rörelser, Galishimo saknar tydligen det. Det kändes väl lite sådär för egen del.

Efter en timmes beundrande av Gezzina kände jag mig väl mindre pepp. Det var väl inte allt för upplyftande inspiration för mig och Galishimo som ekipage. Jag vet att han har lite korta, markbundna steg, och att han lätt får fantasier. Många fantasier.

Dessutom så kan han bevisligen snubbla så han faller på rygg och riskerar samtligas väl och ve.
Men det är ju liksom... därför jag älskar honom. Man ömmar för honom och värnar om honom och
man vill bara krama om det lilla förvirrade hästhuvudet med armarna och pussa honom och säga att han är awesome, precis som han är.

(Fast han får gärna låta bli att falla på rygg fler gånger. Det känns ju lite overkill...)

.