Nog om människobyn

Nog om människobyn. Den var inte så spännande. Den går ut på att folk säger:
"Vad ska du göra i sommar?" varpå jag svarar:
"Inget speciellt."
"Men ska du inte göra något alls?"
"Inte vet jag. Ta det lugnt bara. Jag har ju hästen."
"Men det är ju en festival nära dig. Den kan du ju åka på."
"Nja."
"Men det kan ju vara roligt."

Och så ser jag lite tyst ut och tänker för mig själv:
"Jag lägger minst tolv timmar varje vecka på min passion. Jag har ett arabiskt fullblod som fångat själen på mig. Jag gör allt för honom och det enda han ger tillbaka är sitt väsen. Ändå är det tillräckligt. Jag kan inte sluta drömma, hoppas och kämpa för de stunder jag rider honom. Vi gör så lite tillsammans men ändå betyder det så mycket. Det han ger mig, kan jag aldrig få ut av att mingla på en festival. Det han ger mig kan jag inte få ut av att ta en spontan roadtrip vart-som-helst. Det är ett privilegium att kommunicera med ett 400 kilos djur som inte kan ett ord svenska, det väcks ett särskilt jubel när jag känner att vi har ett samförstånd. Det är en underlig och välbehaglig känsla. Långt bortom arbete, prestation, och långt bortom småprat."

Men i stället säger jag:
"Nja. Den där festivalen kan jag låta bero..." och så ser dom nästan ut som att dom tycker synd om mig. De där människorna.

Nä, nog om människobyn. Så spännande är dom inte. De där människorna... 




.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer