"Folk skiljer sig för lätt"
Jag borde kanske skriva några rader om mitt singelliv, delvis för att vänner trevar förtvivlat för att veta om de ska beklaga sorgen, eller gratulera eller vad de nu ska göra.
"Jaha. Har du blivit singel igen..." säger de och så får jag den intensivt granskande blicken för att de vill utröna hur de ska förhålla sig till mig.
Jag är 33 år och utan barn eller hus. Av någon outgrundlig anledning så brukar jag titta väldigt neutralt tillbaka på dem, inte ens ge dem en ledtråd på hur de ska reagera. Det är nämligen så att deras nästa respons säger ganska mycket om hur de själva ser på ensamhet kontra familjeliv. Så i själva verket är det jag som granskar dem. Vilket de säkert känner på sig. Det blir ett slags känslornas "moment 22". Och man ser hur de intensivt försöker att välja orden rätt. Det är så jag plågar mina väninnor just nu. Lite retsamt och med en road nyfikenhet.
Vissa säger
"Du kommer nog att hitta någon." som understryker att jag förväntas leta efter någon, och sedermera hitta rätt. Då kan man lätt tränga in stackarn i ett hör och svara:
"Är det vad livet ska gå ut på? Att hitta någon?!" varpå de antingen börjar pilla i kaffekopparna eller, som mina mer hårdnackade vänninor svarar:
"Så är det! Den där attityden är vad som är viktig!" för att de sedan ska falla just innan målsnöret, och tillägga:
"Det är när man slutar leta som man faktiskt hittar någon!"
Jag har ju "hittat någon" flera gånger genom åren. Jag har ju hittat jättemånga. Genom åren. Så är det. Det är ett himla letande. Ibland ett aktivt letande på någon dejtingsite och ibland bara ett trevande med blicken. Som att hus och barn och familj är lyckan. Att det är det som räknas. Nu letar jag dock inte efter någon. Jag måste erkänna att letandet ibland tar fokus från själva levandet. Och om jag måste välja mellan att leta och att leva så väljer jag det sistnämnda.
"Det är ju en stor uppoffring att skaffa familj också. Man måste verkligen åsidosätta sig själv och sina egna intressen och verkligen göra avkall på saker man själv tycker är viktiga. Jag förstår att du har gjort valet att leva ensam." sa en tröstande vän och jag kunde inte låta bli att svara:
"Det är ett precis lika stort avkall att inte skaffa barn. Att inte uppleva moderskap. Att ha en skörare ekonomi. Att leva på 37 kvadratmeter. Är du säker på att det är jag som gjort den minsta uppoffringen?"
För det är inte så enkelt. Det är inte så svart och vitt. Likadant är det med en manlig vän som tittade mig allvarligt i blicken och sa med bestämd röst:
"Alltså, förlåt om jag säger det. Men folk skiljer sig för lätt. De är inte redo att kämpa. De ger upp alldeles för lättvindigt och förstår inte att man måste ta i ibland. Ta i för relationen. Ta i för familjen!"
Jag undrar vilken värld han lever i, som tror att det är enkelt att separera. Jag har aldrig träffat någon som separerat och beskrivit separationen som enkel och att de tagit "den lättaste vägen ut". Varannan-vecka-barn och nya partners och det ständiga pusslandet om vilka barn som ska fira jul hos vem. Och ekonomin. Folk vågar inte prata relation och ekonomi. Det är tabu. Ekonomin blir markant sämre när man separerar. Bara så ni vet. Den blir sämre. Och det är inte enkelt att få en sämre ekonomi. Inte om man har tre barn. Vilket jag inte har, lyckligtvis. Eller beklagligt nog, beroende på vem man frågar.
Någon flerbarnsmamma har dock lutat sig lite tillbaka i stolen och sett frånvarande ut i blicken:
"Jag ser en viss... poäng... med att leva ensam, ja." hon har tittat ut genom fönstret och sagt:
"Om jag hade levt ensam så hade jag verkligen haft... obegränsat.. med egentid."
"Då ska du få höra på en sak..." har jag lett tillbaka och fortsatt:
"Egentid är numera en så stor och självklar del i mitt liv, att jag inte ens har ett namn för det."
Jag tror jag gått lite vilse i mitt letande. Jag har inte letat efter en partner. Jag har letat efter sinnesfrid. Jag har bara velat ha frid i sinnet. Det har varit mitt högsta mål. Jag trodde jag skulle få frid i sinnet om jag lyckades följa det sedvanliga livsspåret med att "träffa någon", förlova mig, gifta mig och skaffa familj. Men det kanske inte är det som är poängen. Man får kanske inte sinnesfrid så länge man försöker redigera och förbättra sitt liv. Det kanske är bäst precis som det är. Just nu.
Och ärligt talat så är jag idag det närmaste sinnesfrid jag någonsin varit.
Livet i sig är ju ett privilegium.
Jag kan inte förstöra detta fantastiska tillfälle av liv,
genom att hela tiden sträva efter något annat.
Det är som att sitta inomhus och surfa på solsemestrar
när Sverigesolen lyser utanför fönstret
.
.
"Jaha. Har du blivit singel igen..." säger de och så får jag den intensivt granskande blicken för att de vill utröna hur de ska förhålla sig till mig.
Jag är 33 år och utan barn eller hus. Av någon outgrundlig anledning så brukar jag titta väldigt neutralt tillbaka på dem, inte ens ge dem en ledtråd på hur de ska reagera. Det är nämligen så att deras nästa respons säger ganska mycket om hur de själva ser på ensamhet kontra familjeliv. Så i själva verket är det jag som granskar dem. Vilket de säkert känner på sig. Det blir ett slags känslornas "moment 22". Och man ser hur de intensivt försöker att välja orden rätt. Det är så jag plågar mina väninnor just nu. Lite retsamt och med en road nyfikenhet.
Vissa säger
"Du kommer nog att hitta någon." som understryker att jag förväntas leta efter någon, och sedermera hitta rätt. Då kan man lätt tränga in stackarn i ett hör och svara:
"Är det vad livet ska gå ut på? Att hitta någon?!" varpå de antingen börjar pilla i kaffekopparna eller, som mina mer hårdnackade vänninor svarar:
"Så är det! Den där attityden är vad som är viktig!" för att de sedan ska falla just innan målsnöret, och tillägga:
"Det är när man slutar leta som man faktiskt hittar någon!"
Jag har ju "hittat någon" flera gånger genom åren. Jag har ju hittat jättemånga. Genom åren. Så är det. Det är ett himla letande. Ibland ett aktivt letande på någon dejtingsite och ibland bara ett trevande med blicken. Som att hus och barn och familj är lyckan. Att det är det som räknas. Nu letar jag dock inte efter någon. Jag måste erkänna att letandet ibland tar fokus från själva levandet. Och om jag måste välja mellan att leta och att leva så väljer jag det sistnämnda.
"Det är ju en stor uppoffring att skaffa familj också. Man måste verkligen åsidosätta sig själv och sina egna intressen och verkligen göra avkall på saker man själv tycker är viktiga. Jag förstår att du har gjort valet att leva ensam." sa en tröstande vän och jag kunde inte låta bli att svara:
"Det är ett precis lika stort avkall att inte skaffa barn. Att inte uppleva moderskap. Att ha en skörare ekonomi. Att leva på 37 kvadratmeter. Är du säker på att det är jag som gjort den minsta uppoffringen?"
För det är inte så enkelt. Det är inte så svart och vitt. Likadant är det med en manlig vän som tittade mig allvarligt i blicken och sa med bestämd röst:
"Alltså, förlåt om jag säger det. Men folk skiljer sig för lätt. De är inte redo att kämpa. De ger upp alldeles för lättvindigt och förstår inte att man måste ta i ibland. Ta i för relationen. Ta i för familjen!"
Jag undrar vilken värld han lever i, som tror att det är enkelt att separera. Jag har aldrig träffat någon som separerat och beskrivit separationen som enkel och att de tagit "den lättaste vägen ut". Varannan-vecka-barn och nya partners och det ständiga pusslandet om vilka barn som ska fira jul hos vem. Och ekonomin. Folk vågar inte prata relation och ekonomi. Det är tabu. Ekonomin blir markant sämre när man separerar. Bara så ni vet. Den blir sämre. Och det är inte enkelt att få en sämre ekonomi. Inte om man har tre barn. Vilket jag inte har, lyckligtvis. Eller beklagligt nog, beroende på vem man frågar.
Någon flerbarnsmamma har dock lutat sig lite tillbaka i stolen och sett frånvarande ut i blicken:
"Jag ser en viss... poäng... med att leva ensam, ja." hon har tittat ut genom fönstret och sagt:
"Om jag hade levt ensam så hade jag verkligen haft... obegränsat.. med egentid."
"Då ska du få höra på en sak..." har jag lett tillbaka och fortsatt:
"Egentid är numera en så stor och självklar del i mitt liv, att jag inte ens har ett namn för det."
Jag tror jag gått lite vilse i mitt letande. Jag har inte letat efter en partner. Jag har letat efter sinnesfrid. Jag har bara velat ha frid i sinnet. Det har varit mitt högsta mål. Jag trodde jag skulle få frid i sinnet om jag lyckades följa det sedvanliga livsspåret med att "träffa någon", förlova mig, gifta mig och skaffa familj. Men det kanske inte är det som är poängen. Man får kanske inte sinnesfrid så länge man försöker redigera och förbättra sitt liv. Det kanske är bäst precis som det är. Just nu.
Och ärligt talat så är jag idag det närmaste sinnesfrid jag någonsin varit.
Livet i sig är ju ett privilegium.
Jag kan inte förstöra detta fantastiska tillfälle av liv,
genom att hela tiden sträva efter något annat.
Det är som att sitta inomhus och surfa på solsemestrar
när Sverigesolen lyser utanför fönstret
.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar