Stå på dig!


Kursen idag började bra. Per kom och tittade och fotograferade, då han ändå jobbade med transporten i närheten. Mamma hade åkt 12 mil för att peppa oss lite då hon visste att jag haft det jobbigt. Galishimo var kanonfin och lugn och jag och den nya tränaren kunde småprata lite under uppvärmningen. Jag berättade att han kunde gå från lugn till att bralla och att det ofta går ganska fort och för det mesta händer alldeles vid staketet eftersom han lätt känner sig trängd där. Galishimo var så hjälpsam att han kort därefter gjorde en levande beskrivning.  Jag drev på honom då han var lite seg med galoppen, vid staketet. Pang. Tjoff. Spunk vid staketet. Förvånande snabbt byte av färdriktning. Sken på pytteliten volt. Och så var jag av. Baklänges. Med en smäll.


Jag låg ihopkrupen på knä och försökte hämta andan då smällen slog luften ur lungorna på mig. Jag satt kvar en stund under tiden som Per hämtade Galishimo och kollade till mig.
"Då håller vi oss från staketet resten av dagen." sa tränaren bestämt, och jag kände mig väldigt lättad. Väldigt, väldigt lättad. Så då blev det skrittövningar och travövningar med en hästlängds avstånd från staketet. Hon tyckte i övrigt att Galishimo var fin, lyhörd och lätt på hjälperna. Själv har jag för jäkligt ont i rumpan och ryggslutet.



Det är bara lite tufft nu. Det snackas också en hel del i stallet och det är lätt att ha en massa åsikter om mig och Galishimo. Vi har kommit väldigt mycket framåt, men det är också väldigt långt kvar för oss. Jag höll mig positiv ändå tills tränaren sade:

"Stå på dig! Jag märker att du kan din häst utan och innan! Tvinga dig inte att bita ihop och 'slappna av' om du känner att han är i obalans. Låt inte andra tala om för dig hur du ska rida honom!
Han är precis som du beskriver honom."

Då började jag blinka besvärat ett par gånger, sedan kom tårarna. 

.


Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer