Premiärdressyr på ridbanan!
Ja jäklar det GÅR faktiskt framåt. I små myrsteg. Men ändå framåt! Idag så gjorde jag mitt premiärpass då jag tränade dressyr på ridbanan. Jag har tömkört honom lite där innan då han är trygg av att ha mig på marken. När jag kommer upp i sadeln blir han ofta lite osäkrare, framför allt om vi är ensamma.
Det blåste. Galishimo sprattlade runt och skyggade för saker, och vi höll hos på stora mittvolten för att undvika olyckor. Exempelvis så knarrade grinden i blåsten och då flydde han hals över huvud för att rädda sig från en ond bråd död. Men jag satt upp och red och var egentligen aldrig särskilt rädd när han sprattlade till. Jag var lite sammanbiten från början, de första tio minuterna, då jag promenerade med honom för att vänja honom vid grinden och att gå efter staketet. När jag väl satt upp, och kände att han lyssnade på mig, så gick det bra. När han skyggade så drog jag inte reflexmässigt ihop mig som jag brukade heller utan satt relativt lugnt kvar i samma sits.
Nu är det ju så här att 95% av alla hästar inte behöver lite extra arbete för att vänja in sig vid att vara ensamma på en ridbana de redan varit på två säsonger tidigare. Men nu pratar vi ju om Galishimo. Och att jag kan galoppera honom i båda varven och känna att jag har honom i händerna på mig, med bara några ynka små racer-rusningar i blåsten. Det är stort. Det är faktiskt stort. Och skönt!
Det blåste. Galishimo sprattlade runt och skyggade för saker, och vi höll hos på stora mittvolten för att undvika olyckor. Exempelvis så knarrade grinden i blåsten och då flydde han hals över huvud för att rädda sig från en ond bråd död. Men jag satt upp och red och var egentligen aldrig särskilt rädd när han sprattlade till. Jag var lite sammanbiten från början, de första tio minuterna, då jag promenerade med honom för att vänja honom vid grinden och att gå efter staketet. När jag väl satt upp, och kände att han lyssnade på mig, så gick det bra. När han skyggade så drog jag inte reflexmässigt ihop mig som jag brukade heller utan satt relativt lugnt kvar i samma sits.
Nu är det ju så här att 95% av alla hästar inte behöver lite extra arbete för att vänja in sig vid att vara ensamma på en ridbana de redan varit på två säsonger tidigare. Men nu pratar vi ju om Galishimo. Och att jag kan galoppera honom i båda varven och känna att jag har honom i händerna på mig, med bara några ynka små racer-rusningar i blåsten. Det är stort. Det är faktiskt stort. Och skönt!
Galishimo tyckte det var väldigt spännande att vänja in sig på ridbanan även år 2015...
Kommentarer
Skicka en kommentar