Man behöver inte stressa






Idag har jag visat Galishimos lugna och fina galopp för min mamma. Det var tre andra hästar på ridbanan och vi red kors och tvärs. Jag vågade därför inte riktigt galoppera Galishimo som jag hade tänkt, men vi travade i åttor och cirklar så fick han träna på dessa naturliga störningsmoment som söta ston representerar. Mot slutet kunde jag visa upp en lugn och fin galopp i båda varven och Galishimo kändes så lugn, stark och trygg. Det var bara att åka med och njuta av ridturen. Han känns så stark och stabil nu. Annat var det i oktober förra året. Då var han rädd och osäker. Och då blev jag också rädd och osäker. Och så fick jag den här oron om att jag och Galishimo aldrig kommer att kunna galoppera tillsammans, så då fick en annan tjej galoppera honom. Inte blev jag tryggare av det.

Nej, träningen blev bättre när jag slutade döma mig själv, när jag slutade döma Galishimo. När vi slutade rida för tränare. När det bara fick vara han och jag, och vi hade all tid i världen. När jag slutade tänka
"Han är ju snart fem år, han BORDE kunna...!" och i stället tänkte
"Nu ska vi ut och få oss lite motion och frisk luft."

Då kom framstegen krypande. När vi fick växa i vår egen takt. Utan någon som skyndade på oss.





Bilden ovan visar dagens fina, stadiga, lugna galopp... 



 
  
Sista bilden är från ett år sedan (det är en annan tjej som rider) när jag tänkte att han "borde" kunna Galoppera för att han "borde" vara trygg med det. Jag är glad att jag avbröt övningen och i stället tog det lugnt några månader. Framstegen kom ju ändå.

-

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Flashback

Bild
Jag pratade med John i telefonen, som vi brukar på kvällarna, och utan att jag tänkte på det så kändes det som om hon låg alldeles vid mitt ben och sov. Terven. Jag tänkte inte på det, det kändes bara som att hon var där. Det var inte förrän jag sagt godnatt och lagt på, och rörde på benet som jag insåg att sängen var helt tom. Plötsligt så gråter jag hejdlöst igen. Jag har ju nästan vant mig vid att vara utan henne men plötsligt så känns det sådär ovant och nytt och tomt igen. Det kändes som det bara var alldeles nyss man kunde sträcka ut en hand och klappa henne. Hon låg ju alltid i närheten på kvällen. Hon var ju alltid där. Jag önskar att det var "vi" igen. Jag och terven...
Läs mer