Det fanns alltså en poäng

Idag tog jag ett helt normalt ridpass. Ett annat ekipage var på ridbanan och vi red runt lite kors och tvärs. Jag skrittade, travade och galopperade obehindrat. Jag följde fyrkantsspåret och gjorde serpentinformationer med Galishimo. Allt låter lite tråkigt och normalt för vilken person som helst, men för mig känns det som om hela världen ler mot mig. Jag skryter, slår mig för bröstet, ler med hela ansiktet, berättar och visar för tålmodiga hästvänner (tack för att ni står ut med mig) och berättar att idag har vi minsann gjort framsteg! För idag red vi minsann förbi den lilla presenningen vid sidan om ridbanan utan skrik och panik! Det ni! Har ni hört något liknande?!

Det är som att jag befinner mig i en ständig bubbla av tacksamhet och glädje över att det fungerar så bra med honom nu. Det kanske var det som var poängen... med alla svårigheter vi hade förut.

.