Medryttaren

Jag åt lunch med Elin idag. Det har nästan precis gått ett halvår sedan ridolyckan med Galishimo, och nu känner jag äntligen att Elin börjar bli sig själv igen. Hon är fortfarande sjukskriven på heltid men hon gnistrar av glädje och energi igen. Hon pratar mer och ser inte lika plågad ut av smärtan. Hon klarar av att vandra längre promenader och behöver inte planera in ständiga vilopauser mellan aktiviteter.
"Jag måste få börja jobba snart! Jag blir tokig om jag inte får jobba!" gnäller hon och så berättar hon, med glimten i ögat, olika anekdoter om hur frustrerande det börjar bli att vara hemma. För hon vill röra på sig nu, och kroppen vill också röra på sig. Hon är fortfarande skadad och behöver fortfarande vila ofta men nu ser hon ljuset i tunneln. Livet har slutat kretsa kring smärtan som krävt så mycket fokus av henne, och nu vill hon bara framåt, och vidare i tillvaron.

                                                    Elin och Galishimo för ett år sedan!


"Och jag MÅSTE få rida Galishimo igen!" säger hon hoppfullt och jag slutar omedvetet andas varenda gång hon tar upp det. Sedan samlar jag ihop mig och konstaterar att såklart hon ska få göra det.

"Förresten är ju läget annorlunda längre fram..." harklar jag mig och forstätter:
"Jag har ju snart klar min hästtransport. Det är bara belysningen kvar. Jag har kommit ganska långt med att skaffa en bra dragbil också. Det är kanske bara några få veckor bort..."
"Det blir ju jättebra." säger Elin.
"Så.. ja. När du är frisk igen.. .nästa år eller så... så kanske du vill åka på någon kurs med honom? Jag kan köra er och sköta markservicen..." frågar jag.
"Självklart!" säger Elin och fortsätter:
"Jag är ju fortfarande Galishimos medryttare eller hur?!" Jag ler lite och nickar. Elin fortsätter:
"Så då vore det ju ändå tokigt om jag tackade nej till något sådant!"

Hon får en jättestor kram av mig innan vi skiljs åt.

.