Livet är förändring

Den här känslan när solen börjar tränga in i mitt enda fönster i ettan. Den är så underbar. De mörka månaderna är snart över och snart får man energi och kraft igen. Det blev ingen bra start på året då jag blev singel igen, vilket totalt pajade min födelsedag. Gud vad man fick ljuga om att man hade en "toppendag" innan jag var redo att släppa garden och säga till omgivningen att jag blivit singel igen. Sedan pajade bilen och därmed - som ett trolleri- även min budget, och efter detta blev jag sjuk. Men nu är allt glömt. Nu lyser lägenheten i guld. Nu blir det bara bättre!  Galishimo njuter också och var betydligt lugnare idag, efter gårdagens långbänk. Han ryggade dessutom exakt så många steg som jag bad honom om. Jag tänkte "sex" och så räknade jag och fick honom att sluta precis när han avslutade steg sex. Vi började även med rörelsen "öppna" på rakt spår och den kunde han hyfsat bra (för att vara han) så nu har jag på egen hand även börjat mecka

Vi var fyra stycken på uteritt idag, och alla höll artigt behörigt avstånd från Galishimo. Det var -15 grader och solsken och han hade vilat en dag. Han var taggad. På absolut allt. Precis samtidigt. Det märks även att han börjar gilla att galoppera snabbt. vilket han inte riktigt gillat tidigare eftersom han varit fullt upptagen på att kika på allt och kasta sig sidvärtes för grankvistar, snöklumpar och skuggor. Är man upptagen med sådant, så kan man ju inte galoppera snabbt!  Men nu går det undan mer och mer, på galoppturerna. Idag när vi galopperade den sista raksträckan fick han fart i rumpan som sjutton, och jag hann precis dra upp hans huvud när han drog ned huvudet för att göra några bocksprång i ren glädje. Efter denna galopptur blev han övertaggad och förvandlades till en riktig party-pooper. Han blev kränkt och överspänd och piafferade med krökt rygg tills jag tröttnade och satt av för att leda honom en stund... Så vi lämnade sällskapet och jag pratade lite förstånd me

För er som inte följt min blogg så länge så kommer Lilla Nostalgistunden här. Det var i oktober 2012 och Galishimo hade haft flera bockserier under inridningen. Han gick ofta snällt och lugnt några minuter och sedan exploderade han utan förvarning i vilda bockserier. Och det var inga bockningar i stil med "få se om jag får av tanten på ryggen nu" utan det var plötslig panik och rodeo. Jag hanterade det hela genom att så ofta som möjligt sitta upp, rida bara några steg, och sedan sitta av, berömma och ta in honom. Eftersom bockserierna oftast kom efter några minuter och inte i början på passet så försökte jag göra ridturerna korta och odramatiska. Så jag satt upp och av. Och upp. Och av. Och upp. Och av. Dag efter dag, vecka efter vecka. Faktiskt i hela tre månader. Det svåra var att liksom glida av sadeln utan att göra några hastiga rörelser då jag både var både livrädd och ovig. Som ni märker på filmsnutten. Det jag minns mest var dock hur otroligt känslomässigt sårba

När jag köpte Galishimo så dagdrömde jag om just detta. Att rida ute och ha roligt tillsammans på en frisk och känslig häst. Idag for vi ut och red ensamma, och det kändes som en piece of cake. Det var lätt att sitta upp och han stod stilla utan att trampa runt. Han skyggade mindre än någonsin och gjorde i princip inga större sidokast. Bara några mindre sidokast som var enkla att följa med i. I galoppen var han stabil och supertrevlig. Förra året den här tiden kunde jag knappt rida honom, eftersom han var för het och osäker. Jag struntade i ridningen och gick på promenader hela vintern för att få honom att lugna ned sig och inte bryta ihop. Och nu är vi här! Rider som helt normalt folk på sina helt normala hästar. Vi galopperar i solskenet och njuter av den friska luften. Mot slutet av vägen hem så blev det lite spännande när han träffade på  hästarna Monty, och Herodes med vagn, och plötsligt fick han en stark hemlängtan, men då satt jag av en stund och satt upp igen när det k

En sak som jag kan sakna som singel, nu när jag blivit 35 år, är att jag inte har någon att säga: "Minns du när...?" till. Det är faktiskt något som jag kan känna lite vemod över, att inte ha någon gemensam historia med någon. Och det är även lite därför jag drar mig för att dejta någon igen. Att åter igen träffa någon som inte vet hur jag fungerar, inte vet hur jag har levt, inte vet vem jag är, och således inte heller rimligtvis kan veta om de gillar mig eller inte utifrån den lilla förhandsinformation som finns. Ingen som vet hur viktig Terven var för mig och hur hon följde mig genom 14 år, som en livs levande snuttefilt när jag ensam banade mig genom halva Sverige. Och hur jag sörjde henne. Om jag ska orka dejta någon igen så måste jag ju finna mig i att stå där som ett blankt blad och så dela ut några pusselbitar i taget. Och vise versa. Och om det nu visat sig att det är pusselbitar som faktiskt matchar, så dröjer det ytterligare en lång tid innan man blivit

Mamma har hälsat på. Jag förmodar att jag är en skam för mitt livsmotto "Livet är förändring" för livet har varit ganska sig likt de senaste tre åren. Jag har samma jobb. Samma häst. Samma mamma. Jag kan ju inte byta ut mamma bara för omväxlings skull heller, så jag låter sakerna bero. Hon fick en semla så hon var nog nöjd med rollen som mamma även idag. Sicko har hamnat i Slyngel-åldern nu. I och för sig pågår förmodligen Sickos slyngel-period redan från födelsen till dags datum. Men nu är det Slyngel De Luxe. Han har fått hormoner. Han kan lyfta på benet när han kissar. Han har upptäckt tjejer. Vi håller i oss och försöker rama in honom någorlunda. Så gott det går. Man minns ju själv hur det var när man var tonåring. Man kunde inte rama in sig själv ens med sin godaste vilja. Galishimos slyngel-ålder är gud-ske-lov förbi. Kvar är en trevlig liten hest som jag nu tränat lite sidoförflyttningar med och galoppfattningar. Igår började jag med att rida i 8:or i galop

Idag red jag Galishimo på uteridbanan på fältet och han var sitt allra bästa jag! Någon ungdom körde skoter som bara en hormonstinn tonåring kan göra, på andra sidan fältet, och jag kunde ändå genomföra passet med Galishimo. Först fick jag lite katastroftankar, särskilt i början när Galishimo frös fast och "ryste" lite av ljudet när skotern axade, men sedan så bytte jag approach. Jag sjöng Justin Biebers "Love yourself" för de små gråa araböronen, och då verkade han faktiskt lugna ned sig. Låten passar faktiskt väldigt bra när man vill lugna ned sig. Den låten är inte direkt röstmässigt utmanande, och har ett ganska lugnt tempo. Men texten "My mom dont like you, she likes everyone" stämmer inte! Min mamma älskar Galishimo. Hon köper alltid hästrelaterade presenter och ser till att han alltid har en fin grimma och på julafton fick han ett vintertäcke. Hon har förresten blivit mer hästbiten än vad jag kunnat ana. När jag köpte Galishimo så var hon livräd