Hondan till bilskroten och ny snöfräs

Jag lämnade Hondan på bilskroten idag. Den har rostat sönder på viktiga delar i underredet och fick körförbud. Eller som bilbesiktaren uttryckte det: "Den här bilen kan gå av på mitten." Det känns inte som jag haft Hondan särskilt länge men när jag tittar tillbaka här på bloggen så var det sju och ett halvt år sedan jag köpte den. Och jag var otroligt glad. Som i det här inlägget "För glad för att somna". 

Jag köpte den för 38.000 kronor och den har inte kostat mig så mycket i underhåll och reparationer, det var den där gången efter hästköpet av Ares som låskolven började glappa, och jag behövde byta ett bromsskydd, det blev lite dyrt. Det skrev jag i inlägget "En slags bilsemester". Men annars har det inte varit några omfattande kostnader, dessa sju år. Det som varit riktigt bra är att man kunnat köra hästtransport på vanligt B-körkort med den, trots att jag tog BE, för säkerhets skull, men den har fungerat bra som "övningskörnings-bil" när mina kompisar behövt träna på att köra hästtransport. Så den har verkligen varit värdefull.

Lite trist känns det att lämna den. Jag hade börjat spara till en ny bil sedan något år tillbaka, men jag trodde verkligen att Hondan skulle tuffa på några år till, den hade ju klarat sig genom flera besiktningar utan anmärkning och jag hade inte hört något om att den var allvarligt rostangripen (förutom då just upplevelsen av att bromsskyddet spontant och plötsligt lossnade och fastnade under bilen 2022, det kunde i och för sig vara en vink...). Men det är ju därför det är bra med noggranna besiktningsgubbar. Tänk om jag kört den med hästtransporten och underredet plötsligt gått av. Det hade blivit både traumatiskt och livsfarligt. Så jag är ju tacksam att problemet upptäcktes! 

Jonatan har köpt en snöfräs till traktorn också, han har ju mestadels kört med skopa, men om hästarna ska komma till gården i framtiden, så behöver vi kunna köra upp hagarna och kanske någon motionsslinga. Det blir lättare för honom att skotta runt huset också. Jag följde med och snackade lite häst med farbrorn som sålde den också. 

Men det är en underlig känsla. 

"Du, Katarina. Du kommer att träffa en snygg lång man som också tycker Ares är fantastisk, och även du med, för den delen, och som vill investera i ett drömliv på landet med eget stall." 

har ingen sagt. 

Och nu står jag här. 

Och håller ödmjukt tummarna att detta overkligt fina liv får fortsätta.