Ännu mera lastträning!


I morse åkte vi till stallet för att förbereda en liten tur med Ares till ridhuset, ca 17 km bort. Vi tog min nya (begagnade) BMW och fäste den i transporten, jag provkörde den lite, och tyckte det kändes superbra! När vi väl hämtade Ares så kom han glatt fram till oss i en rask skritt… och blott tre skor. Jag drog en uppgiven suck och vi tog in honom i stallet, med lite sänkta axlar. Planerna ändrades om; vi pysslade om Ares och lät honom skippa ridhuset, men lite lastträning tänkte vi nog inte är någon fara! 

Jag kom på att jag ville se om jag kunde lasta honom själv. Då måste han gå in ensam i transporten och inte backa ut när jag står vid rumpan på honom för att stänga bakbommen. Han  blev lite förvirrad i början men förstod väldigt snabbt vad jag ville. Jag vände mig mot Jonatan, log, och lyfte armarna i en glad seger-gest när jag insåg hur lätt det gick. 

Det är så mycket som blivit roligare nu. Jag läste förra årets blogginlägg om lastträningen med Ares, då jag var både trött, stressad, rädd och orolig. Jag var rädd att misslyckas och jag hade tappat självförtroendet, det var jobbigt att byta stall flera gånger också. Nu tycker jag att det är roligt och njuter av framstegen, ja jag njuter av självaste Ares, och hur kul det är att träna på saker med honom. Det är jättekul att Jonatan är med, och jag känner verkligen att han ser och lyfter mina bästa sidor.  


Hur reagerade Super-Sessan på sin lastträning då? Ja hon reagerade inte alls. Hon klev in hela vägen in direkt och hängde med halsen över bommen som en nonchalant tonåring och såg glatt ut att säga: ”Tja! Vad gör du? Har du godis åt mig?!” 

Så jag vet inte ens om man ens kan kalla det för transportträning om hästen inte bryr sig om att hon är i en transport, alls! Jag har aldrig träffat en så cool unghäst, man känner sig trygg och lugn med henne i nästan alla lägen. 

Ares har alltid varit fin han med, men han kräver ett samspel, han behöver att jag ska vara närvarande med honom, och agera rätt. Det är ju även det som fått mig att växa; att jag märker att det jag gör spelar roll för honom.  

 Sessan, å andra sidan, hade nog i princip gått in ensam i transporten om vi hade kopplat loss henne och struntat i henne. Hon fattar sina egna beslut, och de verkar vara kloka, orädda beslut!

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer