Fixet med framsidan

 

Så här såg framsidan ut på huset när vi började dejta, fast vi började ju dejta på sommaren 2023 och då såg den förstås grönare och finare ut. Det var sex buskar placerade lite här och var, några växtligheter ringlade upp för stolpar, och det var även lite annat fix och trix där. En trall där det stått en badtunna förut. En grusinfart. En vattenledning till en liten kran. En gammal stubbe, en oändligt gammal timrad blombänk som säkert stått där sedan 70-talet, lite trädgårdsprydnader. En rostig gammal lyktstolpe med hatten en aning på sned. Det var fint på sitt sätt, men det var inte riktigt oss. Det var inte riktigt som vi ville ha det. 

Men man klampar ju inte in och tycker en massa saker på en gång. Det var inte förrän sommaren efter, då vi varit tillsammans i ett år, som jag vågade säga vad jag egentligen tänkte: 

"Ska vi inte ta och meja ned allt till marken?" 

Jonatan tittade på mig som om jag precis uttalat vad han innerst inne önskat i flera år. Han lyste upp och sade att det där var de finaste ord en flicka sagt, och det tog inte många minuter innan han entusiastiskt satte sig i traktorn. Och började meja ned. Grej efter grej. Det visade sig att både den timrade blombänken och den gamla stubben var så murkna att de vek sig vid minsta putt från traktorn. Vad skönt! Inte ens uppfarten blev kvar. Vi har ju redan en uppfart, varför ska vi ha två? 

Vi bestämde oss för att lämna kvar trädet. Men nu såg trädgården ut som en krigszon med bruna jordfläckar överallt där buskar, stubbar, trallar och allt möjligt tidigare stått. Det såg lite tråkigt ut. Jonatan drog upp alla rötter, försökte jämna ut marken, och köpte 13 ton jord, att så nytt gräs på. Den nya jorden var ju full med näring och fukt och var ju ännu mörkare än de tidigare jordfläckarna. Så det såg ju ännu mer eländigt ut när vi krattat ut mörka blaffor med jord här och var. Men vi krattade ut allt och sådde gräs. Och väntade på bättre tider. 

Och så kom plötsligt september och de bättre tiderna! Gräsmattan är grön och jämn, och nu är det bara huset och trädet som står på framsidan och får den uppskattning de förtjänar. Staketet har fått sig en liten törn, men nästa semester ska vi bygga ett klassiskt rött staket att rama in gården med. Kanske till och med med vita toppar. Så det får se ut som det vill nu över vintern. 

Vi har gjort tillräckligt! 

Jag är så glad att vi sparade trädet. Det drunknade bland alla detaljer förut, men nu ser man verkligen hur vackert det är! Jag längtar efter att få se det skifta till sina höstfärger.