Att sjunka ner i sadeln

 

Ja visst låter det löjligt enkelt va? Att sjunka ned i sadeln? Sedan jag började rida in Ares så har jag instinktivt inte velat sjunka djupt ned i sadeln och följa med, jag kommer ständigt på mig själv att smygande och diskret stå i stigbyglarna. Sedan säger jag bestämt till mig själv "sitt mjukt och djupt i sadeln" och så har jag gjort det. Någon minut eller så. Men kroppen har ändå haft ett motstånd så ridningen har inte riktigt blivit så mjuk och följsam som den var förut. Och så fort jag tänkt på något annat så har jag omedvetet börjat stå i stigbyglarna. Men det dör ju ingen häst av, det är ju bara en detalj jag verkligen vill bli bättre på! Det kanske inte syns så mycket, Ares bryr sig inte om det heller, men det känns! 

Visst kan man djupdyka om orsaker till denna oförmåga att helt slappna av och helt sjunka ned i sadeln.  Man skylla på ålder (jag är ju 43), hjärnans amygdala som signalerar fara oavsett vad frontalloben säger för positiva ord, genetisk fallenhet för att utveckla lättare ångest eller fobier, andra och vekare hormoner i kroppen som kan följa med förklimakteriet, övrig stress i livet och arbetslivet, och att inridningen av Ares på ett sätt var ofrivillig eftersom jag hade velat ha kvar min Galishimo fullt levande och färdigt inriden, men var tvungen att tänka nytt väldigt raskt när Galishimo dog. Men det hjälper nog inte att hitta orsaker. Vi ska ju titta framåt! 

Det som hjälper är att ge det hela tid, och gång på gång få positiva upplevelser, och vara glad så långt man kommit. Fira de små segrarna. Jag har också upptäckt att det varit otroligt positivt för mig de gånger Ares, på unghästars vanliga vis, krånglat eller blivit spänd på uteritterna, för jag reder ut det väldigt bra och lugnt varje gång! 

I söndags var jag på ridbanan bara en liten kortis för att, för tredje dagen i rad, dubbelchecka att jag kan flytta honom för vänster skänkel, och så snart jag kände att han var väldigt lyhörd och mjuk i detta, så red vi ut. Och dra mig baklänges jag satt mjukt och följsamt djupt i sadeln hela uteritten, utan att ständigt behöva påminna mig själv! Det märktes också när jag satt av och kände mig mjuk i kroppen och utvilad. Oftast är jag väldigt, väldigt svettig, ändå ut på tippen av hästsvansen, och ganska trött, efter att jag ridit. Men så var det verkligen inte nu! Och så skönt att ta av sig hjälmen utan att huvudet ångar och droppar svett. 

Här övade jag på den där hemläxan att variera skritten med Ares, hans långsamma skritt var i hörnen och låg på 43 beats/minute och den snabbare skritten var på 50 beats/minute, när jag såg filmen så blev jag inte bara glad över den fina ökningen, utan även hur mjukt och följsamt jag sitter med i den ökade skritten. Det blir bättre hela tiden!