Ta det inte personligt!

 

Jag försökte rida ut ensam med Ares igår. Vi har ridit ut ensamma ungefär tre gånger tidigare och det har gått riktigt bra.

Ares tyckte dock att det var lite för läskigt idag, han var inte beredd. En vägg i en maskinhall hade ramlat och redan där blev bedrövelsen stor. Han ville absolut inte passera den. Buskarna prasslade otäckt. Ares är ju otroligt tacksam för han fryser fast när han blir orolig. Han varken skenar, stegrar eller bockar. Han blir bara stenhård i kroppen, underhalsen åker ut, och han försöker på sin höjd vända riktning. Så det är liten risk att falla av, det är mest att han borrar ner hovarna i marken och börjar stirra.

Jag kände dock att han verkligen inte var sitt bästa jag idag, och att jag skulle kunna ändra om mina planer och rida honom på ridbanan. Sagt och gjort, jag satt av, gick före honom och visade honom att inget var farligt, och vi gick sedan till ridbanan. Tyvärr omgärdades den av minst 50-talet duvor som kalasade på havren som precis skördats. Vad händer om alla dom flaxar upp? Det hela kändes inte tryggt. Ares var fortfarande spänd, orolig, och ryckte till för minsta lilla.

Jag kan säga att det är förbluffande vilken skör självkänsla jag har, för det tar inte lång tid innan jag tar det personligt. Ares litar inte på mig. Jag kommer att göra honom lika osäker som Galishimo. Jag ska inte ha unghästar. Och så vidare. Visst är jag 43 år gammal nu och jag kan åtminstone ta ett steg från mig själv och se på mig utifrån och tänka "De där tankarna är inte särskilt kloka...." men jag kan inte låta bli att känna mig uppgiven. 

Så jag gav upp, med en knut i magen. Gick med hängande axlar tillbaka till stallet, med Ares, och kände mig frustrerad och otillräcklig som inte kan vara ett bra stöd till min fyraåring. Men så träffade jag på Katarina och hästen Alladin som precis skulle ut, och bad att få hänga på dem. Gör om och gör rätt. Det är inte för sent att ge Ares en trevlig upplevelse i skogen. Så vi tuffade efter dem och jag kände att Ares började slappna av ganska snabbt, vi fick till ett superpass. Upp och ned, genom ris och buskar, över stora stockar, fram och tillbaka, efter stigar och ospårat. I ungefär en halvtimme. Ares skötte sig perfekt. Han gick sist, och först, lite om vartannat. Han var mjuk och glad i kroppen och kämpade på bra över stock och sten. Jag var glad och kände mig trygg. 

När jag kom hem så kände jag att en förkylning börjat bryta fram och att det kanske bidrog till att jag tappade energin och självkänslan så snabbt. Det viktiga är ju att jag anpassar mig efter vad jag kan och inte, och att jag tar ansvar och finner en metod som jag känner mig trygg med. 

Om det blåser så kan jag exempelvis promenera med Ares till Lillskogen, låta honom tycka det är spännande och låta honom vara lite spänd, och sedan kan jag sitta upp i sadeln bland tallarna, för i skogen är det ju lä och vindstilla. Jag behöver inte bli ett proffs och reda ut allt från sadeln direkt. Han är ju bara fyra år. 

Om det är mycket duvor på ridbanan så kan jag longera Ares där och se hur både han och duvorna reagerar, det finns jättemånga bra övningar att träna på med hjälp av longering. 

Över huvudtaget behöver jag inte rida Ares så mycket på hösten alls, om jag inte känner för det. Han har gått fantastiskt bra hela sommaren, och dör inte av en ridvila.