TW: Viktnedgång och surhet

 

Som vanligt har jag smugit upp i vikt igen, framför allt under förra vintern då både jag och Jonatan var sjuka så länge, och Jonatan missar dessutom aldrig ett tillfälle att skämma bort mig med något gott. Då började kilona krypa sig på. 

Jag har ställt om mig till att gå på kaloriunderskott sedan några veckor tillbaka, med några veckors pauser här och var när jag känt mig sjuk eller när vi haft semester. Jag har inte vägt mig denna gång, utan går mer på känsla och hur kläderna sitter. Jag märker att det går bra för mig! Framför allt ser jag lättare ut i ansiktet. Jag tar mer selfies och ler mer mot kameran. Jag ler nog lite mer mot andra också. Det känns otroligt bra och jag är glad att jag tog itu med det tidigt. 

Kroppen har dock stretat emot viktnedgången, precis som vanligt, och jag har varit lite småsur och grinig mellan mina glada selfies. Det har gått lite mer upp och ned i humöret. Både mer glädje och förtvivlan. Måndagarna och tisdagarna är värst, då är jag surast. Jag äter ofta som vanligt och med lite guldkant på helgerna, och då vill inte kroppen tillbaka till kaloriunderskottet efter helgen. 

Jag tyckte exempelvis inte jag gjorde Ares rättvisa i ridningen i onsdags, jag vek mig lite åt vänster i sadeln, och ville att Jonatan skulle radera alla bilder och filmer där det syntes. Jag var så irriterad och besviken på mig själv att jag begravde ansiktet i händerna, det är ovanligt att jag är så hård mot mig själv i ridningen. Oftast är jag tacksam att det går så bra som det gör.

Men Jonatan sparade en bild och skickade till mig när irritationen lagt sig. Jag är så glad över Ares form där. Det är i mina ögon en perfekt unghästform med rundad rygg och lågt huvud som är sträckt framåt, med förtroende för bettet. En bra form som bygger muskler på honom! 

Samtidigt kan ju lite irritation vara bra, för gudarna ska veta att jag inte sitter snett i sadeln nästa gång jag rider!