Supersessan är här!

 

Jag hinner inte blogga! Man tumlade hem, proppfull av glädje och intryck från en fantastisk resa till Island, rullade in i gården i Sjöbotten, grät ögonen ur sig över de avlivade katterna (japp, det svider rejält fortfarande, trots att vi inte ångrar beslutet) sov en alldeles för liten stund och sedan direkt upp och stärka en hage och förbereda för att vår nya häst ska komma! 

Det gick lite snabbare än väntat. Livet. Livet gick lite snabbare än väntat. 

Hur hinner man berätta allt? 

Vi börjar väl då kanske med slutet. Att vår nya unghäst stod på stallplanen på lördag kväll. Och att hon är alldeles, alldeles underbar. Hon är bara ett år gammal, och hade utan tvekan nyfiket gått in i transporten, trots att de inte kunnat träna på det. Hon hade varit jätteduktig hela resan. När hon klev ut, efter sju timmars bilresa, ryckte hon inte ens i grimskaftet, hon tittade bara sig nyfiket omkring och såg jättenöjd ut. Inget spring och ingen stress. Lite som att hon sade "Här är jag! Jag förstår att ni väntat."

Hagen är sida vid sida vid ridbanan, där ryttare både galopperat, dressyrtränat och hopptränat under tiden hon lugnt betat vid sidan om. Ett tag såg det ut som att hon stod i mitten av en cirkus är det var hoppträning på ena sidan hagen och full galopp i rundcorallen på den andra sidan hagen. Hon såg nöjd ut över att vara precis i mitten där allt hände, och betade belåtet. Hon verkar vara en sån där häst med psyket som man drömmer om att åka iväg på kurser med. Många har frågat om de får gå in i hagen och klappa henne, och de har de fått. Hon har kommit direkt hon märkt att någon kommit in i hagen, och hon har låtit sig klappas outtröttligt. 

En Supersessa. En riktig, riktig Supersessa!