Ett tungt beslut om gårdskatterna

 Jag kommer att stänga av kommentarerna för ett tag, då jag vet att detta kan väcka känslor, och jag vill inte ha detta kommenterat eller kritiserat, då det gör ont som det är.

Men situationen med gårdskatterna tog en olycklig vändning. Vi bor ju inte på gården, men har löst gårdskatternas situation med att ge dem fri tillgång på mat och vatten, och de har sedan tidigare en kattlucka så de kan gå in och ut ur när de vill. Vi har varit där på helgerna och tagit hand om dem och gården. Katterna har inte gått på kattlåda under sina liv, och är alltså inte konstaterat rumsrena för att bo inne, och det har visat sig försvåra möjligheterna att skänka bort dem. De är dessutom väldigt fästa vid varandra då de är syskon. Men vi har kastat ut lite flöten under detta år och försökt finna någon som kan tänka sig att ha dem. Det är varken jag eller Jonatan som skaffat dem utan vi har "ärvt" dem. 

Situationen med fri tillgång på mat och en öppen kattlucka har tyvärr lett till att en grannkatt kommit in i huset, när vi inte varit där, och det har varit blodiga slagsmål. Det har i sin tur lett till att katterna revirkissar eller stresskissar inne. Det ledde i sin tur till en stark lukt och att jag plötsligt fick så stora problem med andningen att jag inte längre kunde vistas i huset. Enda rummet jag kunde vara i utan problem var gymet som vi precis renoverat och gjort kattfritt. Gråtandes fick jag åka hem lördag natt, klockan 01.00, för det fanns ingen möjlighet att få luft och sömn. 

Vi försökte fundera på kattluckor med chip, så kanske andra katter inte kommer in, men det finns en oro om det skulle bli -25 ute och ett chip går sönder/de tar av sig halsbandet och ingen är hemma. Då fryser de ihjäl ute. Det känns som man behöver vara hemma på gården när man har elektrisk kattlucka, så man märker om något inte går som tänkt. Om de här katterna ens accepterar ett halsband när de levt fritt så många år. Och hur ska jag kunna flytta in och bo där om jag får så starka allergiska reaktioner? 

Kan man inte andas längre eller vistas i huset, så behövde snabba beslut fattas, och Jonatan har därför avlivat dem. Jag vaknade ensam i ettan i stan på morgonen, efter att ha gråtit i timmar, och såg på Whatsapp att han hade åkt till Sjöbotten. Sedan har dagen varit lite tung och ledsam. 

Jag tog sista bilden på Lillstrumpan här bara några timmar innan jag fick andningsproblem. Jag hade tagit med mig blötfoder till dem så de var extra förtjusta i mig just denna helg. Jag gjorde mitt bästa för att de skulle få bra liv, trots att de inte är mina, och jag hade verkligen ingen aning om att allergin skulle urarta så snabbt. Det kom väldigt plötsligt och blev väldigt ohanterbart.

Robban var ju mest förtjust i mig och kom när jag ropade på honom. Han satt helst i knäet eller på mina axlar när jag skottade ute. 

Det känns sorgligt och man känner sig otillräcklig. Men man måste lita på magkänslan om hur långt man är beredd att sträcka sig för att ta hand om andras katter. Och den gränsen gick tyvärr när jag låg på gymgolvet mitt i natten för att försöka andas bättre. Huvudansvaret för katterna borde ju ändå ha legat på den som skaffat dem. 

Jag grät en hel del på söndag morgon och söndag kväll. På dagen gick det bättre när jag var med Ares. Sedan ska vi försöka sanera möbler och tvätta så mycket som möjligt, och hoppas att kisslukten inte satt sig allt för djupt, så jag kan vistas i huset igen. 

Men det var ett tungt beslut som vi tog tillsammans. 

Väldigt tungt.