Ridning på island och hemma

 

Jag och Jonatan bokade en tur på islandshästar när vi semestrade på Island. Vi åkte en liten buss full med turister, bland annat några pensionerande kvinnliga pratglada amerikaner. Den lilla bussen tuffade sig igenom ett kuperat vulkanlandskap med små branta berg och kullar som skiftade i grönt och grått, samtidigt som vi blev allt mer förväntansfulla. Till slut kom vi till en dal med grönt gräs och varma källor, en liten å kantad med vackra blommor, och ett fint stall fullt med islandshästar. 

Och blåst. Hur var det nu med blåsten? Jag har fått lite reflexmässig panik när det blåser och jag rider ibland. Det beror nog på en kombination av händelser, bland annat att Galishimo var väldigt spänd i blåsten och att jag kanske kämpade för mycket att rida honom när det blåste, samtidigt som jag hade en infektion i kroppen. Det har satt sig som ett negativt kroppsminne och jag vill helst inte sitta på en häst när det blåser. 

Detta är något jag börjat förstå allt mer nu när jag är äldre. Man kan faktiskt pressa sig för mycket. och gör man det så kommer kroppen tyvärr ihåg det och försöker skydda en mot liknande situationer i framtiden. Då kommer paniken. Kroppen förlåter en inte bara sådär, om man lite för många gånger, trött och småfebrig satt sig på en sprattlig arabhäst i blåst och bitit ihop - för att det bara ska gå! Det är inget kroppen glömmer att man gjort mot den. Jag kan numera få ont i magen bara av att hämta Ares i hagen om jag märker att det blåser. Jäkla kropp, alltså! 

Men vi hade ju anmält oss på en nybörjartur och jag tänkte att islandshästarna är så trygga och bra på sina yrken att jag inte borde oroa mig. 

Vi fick rada upp oss på en linje beroende på hur mycket erfarenhet vi hade. Jonatan fick stå med dem som hade ridit mindre än 20 gånger. I mitten så ställde sig dem som hade ridit mindre än fyra år. 

"Is there anyone here that has been riding for over eight years?" frågade guiden och lite stolt och på ren reflex så ställde jag mig längst ut på den kanten och fick en uppmärksam och glad nickning från guiden. Jag stod där glatt utan någon som helst reflektion om att de matchar hästar med ryttare och att jag kanske inte skulle få den trygga yrkesstolta islandshästen som klarar blåst. Sedan kände jag mig otroligt dum.

Jag fick praktikanthästen. Givetvis. 

En jätteduktig häst absolut, jag tror hon hette Galinka eller Kolinga eller något liknande, men hon hade lite mer oro i kroppen, och ryckte till om jag gjorde någon oförberedd rörelse eller lade på skänkel när hon inte väntat sig det. Då tog hon ett överraskat skutt framåt. Jag fick lite panik. Paniken tog sig i uttryck som otroligt spända och värkande nackmuskler och ryggmuskler. Som om allt ovanför midjan krampaktigt knöt ihop sig samtidigt som jag försökte slappna av och vara följsam med magen. Och jag ville sitta av. Åh, vad jag ville sitta av. Jag ville säga till guiden att det blivit ett missförstånd och att jag ljög och inte alls kan rida. 

Och som det dessutom blåste! Jag tänkte att jag inte kommer att klara denna nybörjartur. Mitt lilla sto funderade nog också på om hon skulle komma att klara denna nybörjartur. Är det inte något fel på hennes schaufför idag? Är chauffören trasig? Stoet trippade med korta spända steg, alldeles för snabbt, och såg fundersam ut.

Vinden ven ordentligt. Jag red från början närmast guiden, men sedan längre bak i ledet för att komma bredvid Jonatan. 

"Hur går det?" frågade han lite oroligt och jag började nervöst skratta och undra vad jag gett mig in på. 

Men vet ni vad?! Min oro släppte snabbare än väntat. Jag insåg att lilla stoet gjorde ett jättebra jobb trots hennes praktikantvarning. Jonatan fick en fantastisk vallack som han lätt satte i tölt och de såg så välbalanserade och samspelta ut. På både ett harmoniskt och energiskt sätt så flöt de fram över ladnskapet. Så härligt att se! Bergen tornade upp sig omkring oss och vi var ibland omringade av islandshästar som rofyllt gick på bete, där vi red. Till slut töltade jag och lilla stoet också i full fart, nöjda och glada och avspända. 

Jag börjad njuta i fulla drag med att vada över bäckar, rida över små broar, och tölta på fina, preparerade raksträckor. Tillsammans med Jonatan. Till slut började jag längta efter varje gång vi skulle rida snabbare och utropade ett barnsligt "JA! Nu kör vi!" varje gång guiden gav ett tecken för att vi skulle öka takten. Det gjorde det lilla stoet också. Nu kör vi! Vi är ett stabilt team, hon och jag. 

Efter en härlig tur så kom vi tillbaka, glada och upprymda över hur kul det var att rida och tölta. Glada över att hästarna var så fina och starka. Jag var glad över att jag slutligen kunde koppla bort blåsten hem. "Det här måste vi göra igen!" sade Jonatan, och jag höll med. 

Vad hände när vi kom hem då? Igår när jag skulle sitta upp på Ares?  

Jo. Det blåste. Och det gick bra. 

Det gick jättebra!