Tomt

I går köpte vi rengöringsprodukter, textilspray, skurmedel, för att göra ett nytt ryck för att städa i huset efter katterna. Jonatan hade dammsugit, skurat, tvättat och tagit ut mattor när han tog bort katterna i söndags, men var inte säker på att lukten försvunnit. Men direkt jag klev in i huset överraskades jag av hur annorlunda huset upplevdes. Det kändes enormt tomt. Obehagligt tyst. Katterna brukar stå i hallen och jama och otåligt hoppa upp på en fönsterbänk där all mat och vatten brukar finnas (så hundarna inte kommer åt maten) och det brukar se lite rörigt ut när de ätit där och spillt runt maten i fem dagar. 

Men nu var det alldeles tomt. Bänkskåpet stod tomt och rengjort och blankt. Matskålarna var borta. Inget jamande. Så tyst. Dött.

Så då gjorde jag givetvis det jag gör allra bäst, jag började fulgråta. Så här tyst och stilla kan inte huset vara. 

”Det här är ju bara väggar och tak, nu är själen borta…” snyftade jag och gled ned på det (ovanligt rena) köksgolvet med hundarna. Sedan gick jag till katternas favoritplats, vardagsrumssoffan, med en stor hushållsrulle med papper, drog upp benen, och grät. Försökte ta in tomheten och förstå den. Som en liten röd, fuktig blobba satt jag där, bland katthåren, och jag hjälpte inte till med något alls. Känns inte tystnaden till och med anklagande? Som om hela huset frågat oss vad vi gjort? Varför vi tog oss rätten att avliva två friska djur?

Sedan gick jag upp i sovrummet och lade mig där, som en exakt lika röd och fuktig blobba som innan. Och fortsatte med att okontrollerat fulgråta under tiden jag hörde Jonatan städa och gnugga i nedervåningen. 

”Jag demonterar soffan och ställer ut den, den luktar för mycket. Vi får nog inte bukt med det. Vi får köpa en ny soffa, älsklingen.” sade han mjukt och gav mig en puss innan han gick ned igen. 

Och jag fortsatte gråta mig svullen i hela ansiktet. Inga katter kommer att följa mig till toaletten längre. Ingen kortege av följeslagare upp och ned för trappen. Inga fågelfjädrar i huset. Inget sängsällskap när jag är sjuk. Bara tomhet. Hur kan så små djur lämna ett så stort hål efter sig? De var ju inte ens mina.

Dagen efter klev jag ned, fortfarande risig av allt gråtande, och tittade på vardagsrummet, som nu saknade soffa… och jag kände ändå att det gick bättre att andas. Jonatan hade rätt. Soffan höll många lukter som påverkade mig. Och honom med. Det känns som att det finns mer syre i huset. Det går dra djupa, behagliga andetag som jag knappt tänkt på att jag inte dragit. 

Så det kommer att bli bra. 

Det måste bara få kännas lite tomt först.