Ares på rakbanan

 

Jag och Ares tränade på att trava på rakbanan både lördagen och söndagen. Lördagen var vi nog lite spända båda två, och då nöjde jag mig med att vi travade hela vägen bort (med skritt förbi träd och buskar) och sedan berömde jag honom storartat, jag satte mig av, och vi gick tillsammans med Jonatan hem. Jonatan hade cykel med sig, så han inte skulle behöva jogga för att hålla takten med oss. 

Ares har verkligen inte bråttom hem när vi vänder, han är trygg i sig själv. Han hade väldigt gärna varit ute längre. Han tyckte dock att buskarna och trädansamlingarna vid dikena var mystiska, men inte så mystiska att matte på något vis hängde löst. Han bara tittade och funderade lite. Öronen vinklades dit, han blev lite hög och stel i nacken, och han vände på huvudet och tittade efter om något måhända gömde sig bakom buskarna när vi passerat. Inget mer än så. Så vi saktade ned och skrittade förbi de tätaste buskarna och träden och jag sade till honom att han var en klok häst som tänkte på vår överlevnad. Det kändes dumt att börja ta i tyglarna, avleda, ställa, och driva en unghäst som ändå sköter sig så fint i det stora hela. Han höll ju skritten och stannade inte av. Hans stirrande blev mindre och mindre, ju mer turen fortskred. 

Direkt vi passerat träd och buskar, och han tittat på dem ordentligt, gick vi glatt upp i trav igen. 

Jag kallade det "busksafari" och gjorde det lite till en lek, att hitta så många mystiska buskar som möjligt. 

Under den andra turen, på söndagen, hade både jag och Ares processat ridturen och vi var båda mycket mer avspända. Vi travade både bort och hem, på lösa tyglar. Han tittade och funderade lite över buskarna, men absolut inte särskilt mycket. Nu hade han ju sett dem förut.

Det är så kul att få vara med honom och utvecklas med honom!