Rådet ingen ryttare vill höra
Jag är katastrofalt dålig på att hjälpa andra ryttare med sina hästar. Jag har gett upp för länge sedan. Ibland frågar någon om jag vill hjälpa till på ridbanan, men jag tackar ofta nej och hänvisar till duktiga tränare.
En av anledningarna till att jag sällan ger råd, är att ingen, verkligen ingen, vill höra mina råd. Mitt vanligaste, och allra mest impopulära råd, som får alla att himla med ögonen och genast söka sig vidare är:
"Ge det några år."
Ingen vill ge det några år. De vill ha en snabb lösning (jag säger inte att snabba lösningar inte finns) och konkreta handfasta råd för vad som ska göras precis när.
"Ge det några år" är som att punktera en ballong av ridglädje och inspiration.
Never the less så är det ett sant råd. Anser jag. Särskilt med unga hästar. Och det tvingar ryttaren att rannsaka sig själv om ryttaren är där för att den trivs med sin häst och sporten som helhet, eller om det finns ett kontrakt på att ryttarens stora möda ska ge snabba resultat och att det är resultaten som är ryttarens huvudintresse, och inte hästen. Ytterst obehaglig känsla att djupdyka i. Jag vet, jag har varit där. Jag ÄR där fortfarande emellanåt.
Om nu någon, mot all förmodan, inte blir bortskrämd av rådet "Ge det några år" vilket jag förstått är ett svart hål av hopplöshet och utebliven ridglädje, så har jag ett annat råd, som också är direkt själadödande och impopulärt.
"Repetera lite och ofta."
Ingen vill göra det de tidigare gjorde, på exakt samma sätt. Man vill vara innovativ och om förbättringen inte kommer snabbt och tydligt, så vill man byta metod. Man vill byta sadel, övning, tränare, bett, inriktning, skoning och ibland häst.
Vill jag verkligen ha ihjäl all ryttarlängtan, ridglädje och inspiration så sätter jag ihop mina två råd och då har nog egentligen ingen annan ryttare lyckats stå pall.
"Ge det några år och repetera lite och ofta."
Tadaa! Den andra ryttaren blir som bortblåst. Som ett trolleri.
Kvar står stallet ekande tomt.
Och blott lite uppvrivlat damm mot utgången,
visar att någon varit med mig.
.
En av anledningarna till att jag sällan ger råd, är att ingen, verkligen ingen, vill höra mina råd. Mitt vanligaste, och allra mest impopulära råd, som får alla att himla med ögonen och genast söka sig vidare är:
"Ge det några år."
Ingen vill ge det några år. De vill ha en snabb lösning (jag säger inte att snabba lösningar inte finns) och konkreta handfasta råd för vad som ska göras precis när.
"Ge det några år" är som att punktera en ballong av ridglädje och inspiration.
Jag och Galishimo år 2013
Never the less så är det ett sant råd. Anser jag. Särskilt med unga hästar. Och det tvingar ryttaren att rannsaka sig själv om ryttaren är där för att den trivs med sin häst och sporten som helhet, eller om det finns ett kontrakt på att ryttarens stora möda ska ge snabba resultat och att det är resultaten som är ryttarens huvudintresse, och inte hästen. Ytterst obehaglig känsla att djupdyka i. Jag vet, jag har varit där. Jag ÄR där fortfarande emellanåt.
Jag och Galishimo år 2020, jag gav det några år.
Om nu någon, mot all förmodan, inte blir bortskrämd av rådet "Ge det några år" vilket jag förstått är ett svart hål av hopplöshet och utebliven ridglädje, så har jag ett annat råd, som också är direkt själadödande och impopulärt.
"Repetera lite och ofta."
Ingen vill göra det de tidigare gjorde, på exakt samma sätt. Man vill vara innovativ och om förbättringen inte kommer snabbt och tydligt, så vill man byta metod. Man vill byta sadel, övning, tränare, bett, inriktning, skoning och ibland häst.
Vill jag verkligen ha ihjäl all ryttarlängtan, ridglädje och inspiration så sätter jag ihop mina två råd och då har nog egentligen ingen annan ryttare lyckats stå pall.
"Ge det några år och repetera lite och ofta."
Tadaa! Den andra ryttaren blir som bortblåst. Som ett trolleri.
Kvar står stallet ekande tomt.
Och blott lite uppvrivlat damm mot utgången,
visar att någon varit med mig.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar