Nu planterar jag galopp-blomman

Galishimo har gjort fina framsteg i galoppen, han har ju självklart galopperat ganska många år men som vanligt så är det den äkta lösgjordheten som saker har fastnat i och som jag måste ta hänsyn till. Att få honom att sänka huvudet har aldrig varit så stora problem, men det kan bli en slags falsk lösgjordhet där han blir stum och svår att påverka, och att få honom mjuk och med på noterna är något annat än ett sänkt huvud och taktfast galopp. Lösgjordhet är ett state of mind. Men det gör ju inget att det tar många år att hitta lösgjordheten, han är en jättefin häst ändå, och alltid lydig med stort förtroende för att jag inte tar honom över någon gräns och skapar spänningar. Och jag har följt hans lösgjorda perioder och hans mindre lösgjorda perioder och ibland skippat galoppen helt, och ibland tagit upp den igen.

Men denna sommar har det hela känts lite mer annorlunda med galoppen. Han är mjukare och mer rörlig. Han tittar mindre och spänner sig mindre. Om jag bygger upp passet på rätt sätt, och följer rätt rutiner, så är han väldigt nöjd och trygg.

Så nu har jag börjat putta honom lite mer i galoppen. Försiktigt. Öppnorna i galoppen har vi börjat med sedan ett tag tillbaka och det har tagit sin lilla tid för oss båda att komma underfund med. Nu har jag även börjat putta honom försiktigt, försiktigt, i slutor. Slutorna är så små och obemärkliga att jag mest märker det i hur han fördelar om vikten i sin höft och trampar under sig vikten. Babyslutor.

Sedan har jag börjat lite med bogkontrollen också, vända upp honom med hjälp av ytter tygel mot hans hals och inte dra honom med inner tygel. Det blir också små, små förändringar. Jag känner hur han måste lyfta bogen lite i dessa vändningar, men det är svårt att visa andra på film.

Och det är nu det är så lätt att dras med. Det känns som att 80 procent av alla dressytränare jag skulle ta in för oss skulle säga "Kräv lite till! Ta i honom lite mer! Han svarar rätt! Han kan ju! Rid på!" och plötsligt skulle det gå snabbt att avancera. Men förmodligen skulle det gå snabbt att utveckla motstånd i Galishimo också. Hårdare tag. Mera ben. Kanske dags för sporrar? Kanske läge att korta tyglarna? Känns det plötsligt som hästen bromsar? Eller springer den bara ifrån allt? Höj volymen på hjälpgivningen! Han testar bara! Han kan!

Och det är nu jag försöker tänka mig in i vad min ursprungstränare skulle ha sagt, AB som jag valt att lyssna på. Nu är det ju corona-tider så jag har inte ridit för henne i år men det borde ju komma fler år.

AB som säkert inte är optimal för alla, men som är optimal för mig och Galishimo. 

Hon hade sagt åt mig att ta små, små, steg. Att lita på viktförändringarna som jag förnimmer men som kanske inte ser så flashiga ut. Att inte ha bråttom att visa för andra. Att tålmodigt undvika krav på Galishimo som skapar motstånd. Att spela på hans känslighet likt en finstämmig gitarr och låta honom vara duktig över det lilla. Att låta allt få ta sin tid. Att leka, leka och leka med Galishimo tills han stärker sig och kan bjuda på mer och mer. Att lita på magkänslan.

Så jag planterar den lilla mentala Galopp-blomman nu. Galoppen med öppnor, slutor, bogförflyttningar och vändningar. Med små, lätta hjälper. Små rörelser som knappt kommer att märkas, men som med rätt omsorg kommer att bli bättre och bättre med tiden. Kanske om tre månader, kanske om ett år, det är ingen som vet. Men vi fortsätter. Lite i taget. Utan publik. Bara han och jag. Långsamt och på skoj. Han är ju den typen av blomma.