En dålig dressyrryttares dagbok

Jag har jobbat en hel del på min sits. Det finns mycket att jobba på. En stadig oönskad stolsits, två knipande knän, en rumpa i bakvikt... Jag förundras ju lite över hur många saker min kropp kan hitta på som jag inte bett den göra under ett ridpass. Det finns ingen ände på möjligheterna, eller omöjligheterna.

Ett klassiskt uppdraget knipande knä. Fyller ingen funktion alls. 

Och det verkar bara finnas en sak som verkligen hjälper, och det är att gå ned i skritt. Oh, förnedringen att behöva skritta och finna sin egen kropp! Efter så här många års ridning! På en häst som dessutom har markbundna gångarter och inte skumpar alls. Sedan håller jag den önskade sitsen i trav några steg (om jag har tur), och i galoppen är den borta. Puts väck.

Jag tror att det finns flera anledningar till in bristfälliga sits. Den ena är ju den allra mest uppenbara; jag rider för lite. Rider man mycket blir man bättre, rider man 4-5 dagar i veckan så blir man inte bra lika snabbt. Men sedan finns det en annan anledning, som jag säkert delar med många; jag känner verkligen inte fördelarna med att ha en korrekt sits. Jag känner inte harmonin, jämvikten och sittpunkten som en bekväm plats att vara på, som jag inte vill lämna. Om jag lyckas uppnå jämvikt, sittpunkt och balans så är jag glad en liten stund, men jag känner inte hur sitsen underlättar min ridning. Jag förstår bara i min logiska del av hjärnan att det teoretiskt sett är en korrekt sits. Sedan faller jag snabbt tillbaka till min invanda sits.

Ni känner säkert igen det själva någon gång; hur ni  höjt blicken, rätat på ryggen, och höjt händerna, och inte märkt något annat än att ni är utanför er komfortzon och har blivit lite stelare. Kanske gick hästen till och med sämre, för att man råkade hårdna lite med handen när man satt där perfekt och oföljsam som en barbiedocka. Det är med andra ord så svårt!

Det orättvisa med sitsträning är att det är väldigt enkelt att se ett klipp eller en film och peka på bristerna. Mången självutnämnda experter, som självbelåtet funnit fel på ridbilder, har knäckt självkänslan på kämpandes ryttare. Gå in på vilket ridforum som helst och titta.

Därför försöker jag hitta lite olika mentala knep för att hitta rätt känsla för ridningen. Just nu har jag ett knep som jag försöker jobba med. Knepet är att jag mentalt föreställer mig att jag är superlång och vuxit 20 centimeter över en natt. Det är så långa mjuka ben jag måste hantera. Det är så mycket lång mjuk HÖJD jag måste hantera. Jag kanske till och med måste gå så all in att jag länger stiglädrena ett hål. Stackars lilla hobbiten Galishimo som bär på detta gängliga träd av längd och ståtlighet. Han är nu så liten att jag inte ens ser hans öron i mitt synfält när jag är så fruktansvärt lång och rider runt på honom. Men han måste kämpa på ändå, den lilla hobbit-hästen. Jag är längre än någonsin. Deal with it.

Jag rapporterar i bloggen om detta ger någon som helst effekt. Eller om jag bara regredierat i mental omognad.

Utfallet är oklart.