Några tankar om begär
Ni vet ju att jag gottar mig i ridningen med Galishimo nu och hur oerhört nöjd jag är med hur ridningen fungerar just nu. Vi kan utnyttja hela ridbanan, han spänner sig inte, han är mer lösgjord än någonsin, och dessa öppnor i galopp, som vi introducerades för i höstas, börjar äntligen ta en bra avspänd form som inte är studsig eller med motstånd. Lösningen var att göra dem väldigt lätta och inte tvära för mycket. Kanske inte ens en öppna i tre spår, två och etthalvt spår duger också. Vad bra vi är!
Sedan tittade jag på ett klipp på instagram från en bekant som haft sin mycket unga dressyrtalang i ungefär ett år, och hur de dansar fram i en öppna, som verkligen följer skolboken. Hästen öppnar upp hela bogpartiet och dansar fram med en nöjd ryttare på ryggen. Stegen är långa och elastiska. Mitt i öppnan vrider hen om hästens böjning till en förvänd sluta, utan att tappa varken takt eller linje, och jag häpnar över hur mjukt och följsamt det går. På en unghäst! Galishimo hade tvärstannat och sagt "VA FAN?!" om jag bett honom göra detsamma.
Och så tittar jag på hens fina dressyrhäst.
Och så tittar jag på Galishimo.
Och så tittar jag på hens fina dressyrhäst igen.
Och så kommer den. Avundsjukan.
Steg två blir alltid att titta på hästannonser.
"Lovande dressyrämne"
"Vacker dressyrhäst"
"Fin femåring för den kräsne!"
100.000 kronor kan jag väl ruska fram, men sådana hästar förväntas nog att stallas upp och ha tillgång till ridhus, ingen lösdriftspäls där inte. Eller rund lösdriftsmage. Det har jag väl i och för sig också råd med. Men sedan så måste jag ju vara i skick att rida en vaken unghäst också, utöver Galishimo och krävande heltidsjobb. Och klara av att damma i backen några gånger utan att bli avskräckt eller väldigt, väldigt trött eftersom jag har ett så tight veckoschema. Det skulle inte bli någon vilodag en dag i veckan direkt. Som det tredje budet i de tio budorden. Vilodagen kanske är upprättad av en anledning. Är vilodagen en visdom som gått förlorad, förresten?
Okej, nu börjar det kännas lite motigt. Jag inser att de finns en anledning till att de tio budorden dessutom har två budord som handlar om att man inte ska känna avund mot sina medmänniskor. (Begreppet "din nästa" tolkas ofta som "din medmänniska" och är inte specifikt begränsad.)
"9. Du skall icke hava begär till din nästas hus. Du skall icke kräva att ta del av din nästas arv eller vara förälder åt hans barn.
10. Du skall icke hava begär till din till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa."
Man kan säga att 20 procent av alla riktlinjer vi blev ålagda att förhålla oss till för över tvåtusen år sedan, förutom att inte döda, stjäla, ha sidoreligioner och annat, handlar om att hantera sin avundsjuka. Eller om man vrider på det ett varv till. De flesta budord verkar handlar om att inte skada andra och tre budord handlar om att inte skada sig själv. Det vill säga: Vila och var inte avundsjuk. Kan man inte se det på det viset? Det säger åtminstone något om att jag inte är ensam att känna så här, och att det kanske är något som tar plats i de flestas liv.
(Ordet "begär" kan ju också förenklat förklara börskraschen 2008 då folk, framför allt i USA, fick låna pengar till hus i obegränsade proportioner. Man var, som långivare, inte så noggrann med att ställa krav på låntagarens möjlighet att återbetala lånen. Och folket lånade sig upp över öronen. Varför stanna i radhus när grannen just köpt en flådig villa?)
Hur som helst, ett bättre budord, mer skräddarsytt för mig, skulle ha varit:
"Du skall icke hava begär till din nästas häst, ej heller hens teknik eller hens balans, hens ekonomi, sociala status, likes på intagram eller något annat som tillhör din nästa."
Uråldrig visdom värd att modernisera. Uråldrig. Visdom.
.
Sedan tittade jag på ett klipp på instagram från en bekant som haft sin mycket unga dressyrtalang i ungefär ett år, och hur de dansar fram i en öppna, som verkligen följer skolboken. Hästen öppnar upp hela bogpartiet och dansar fram med en nöjd ryttare på ryggen. Stegen är långa och elastiska. Mitt i öppnan vrider hen om hästens böjning till en förvänd sluta, utan att tappa varken takt eller linje, och jag häpnar över hur mjukt och följsamt det går. På en unghäst! Galishimo hade tvärstannat och sagt "VA FAN?!" om jag bett honom göra detsamma.
Och så tittar jag på hens fina dressyrhäst.
Och så tittar jag på Galishimo.
Och så tittar jag på hens fina dressyrhäst igen.
Och så kommer den. Avundsjukan.
Steg två blir alltid att titta på hästannonser.
"Lovande dressyrämne"
"Vacker dressyrhäst"
"Fin femåring för den kräsne!"
100.000 kronor kan jag väl ruska fram, men sådana hästar förväntas nog att stallas upp och ha tillgång till ridhus, ingen lösdriftspäls där inte. Eller rund lösdriftsmage. Det har jag väl i och för sig också råd med. Men sedan så måste jag ju vara i skick att rida en vaken unghäst också, utöver Galishimo och krävande heltidsjobb. Och klara av att damma i backen några gånger utan att bli avskräckt eller väldigt, väldigt trött eftersom jag har ett så tight veckoschema. Det skulle inte bli någon vilodag en dag i veckan direkt. Som det tredje budet i de tio budorden. Vilodagen kanske är upprättad av en anledning. Är vilodagen en visdom som gått förlorad, förresten?
Okej, nu börjar det kännas lite motigt. Jag inser att de finns en anledning till att de tio budorden dessutom har två budord som handlar om att man inte ska känna avund mot sina medmänniskor. (Begreppet "din nästa" tolkas ofta som "din medmänniska" och är inte specifikt begränsad.)
"9. Du skall icke hava begär till din nästas hus. Du skall icke kräva att ta del av din nästas arv eller vara förälder åt hans barn.
10. Du skall icke hava begär till din till din nästas hustru, ej heller till hans tjänare eller hans tjänarinna, hans oxe eller hans åsna eller något annat som tillhör din nästa."
Man kan säga att 20 procent av alla riktlinjer vi blev ålagda att förhålla oss till för över tvåtusen år sedan, förutom att inte döda, stjäla, ha sidoreligioner och annat, handlar om att hantera sin avundsjuka. Eller om man vrider på det ett varv till. De flesta budord verkar handlar om att inte skada andra och tre budord handlar om att inte skada sig själv. Det vill säga: Vila och var inte avundsjuk. Kan man inte se det på det viset? Det säger åtminstone något om att jag inte är ensam att känna så här, och att det kanske är något som tar plats i de flestas liv.
(Ordet "begär" kan ju också förenklat förklara börskraschen 2008 då folk, framför allt i USA, fick låna pengar till hus i obegränsade proportioner. Man var, som långivare, inte så noggrann med att ställa krav på låntagarens möjlighet att återbetala lånen. Och folket lånade sig upp över öronen. Varför stanna i radhus när grannen just köpt en flådig villa?)
Hur som helst, ett bättre budord, mer skräddarsytt för mig, skulle ha varit:
"Du skall icke hava begär till din nästas häst, ej heller hens teknik eller hens balans, hens ekonomi, sociala status, likes på intagram eller något annat som tillhör din nästa."
Uråldrig visdom värd att modernisera. Uråldrig. Visdom.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar