Ebba och Rand har flyttat

Sista bilden på min och Ebbas gemensamma ridtur

Ebba, som jag hängt ganska mycket med de senaste 18 månaderna, har bytt stall! Hon gjorde detta förra veckan och fick låna både min bil och transport och köra själv till stallet med Rand. Hon hade haft körkort i tre dagar. Jag tänkte att det var lika bra hon fick börja köra med hästtransport på en gång så det inte känns lika dramatiskt som det kändes för mig när jag skulle börja (vid typ 36 års ålder). Precis som jag misstänkte så körde hon hur bra som helst. Efter en väldigt omtumlande vecka för henne med både 18-årsdag, teoriprov och körprov så gick transportkörningen av bara farten! Mycket trevligt att åka med och se hur hon hanterade alla situationer perfekt med bilen och släpet.

Det började med att hon lyssnade på mina funderingar om stallbyte, och hon följde även med när jag tittade på det nya stallet. För min del föll det hela på att jag inte tror jag skulle nyttja alla fina sandiga ridvägar eftersom jag inte känner mig helt trygg med Galishimo, framför allt inte om vi är ensamma ute i mörkret under vinterhalvåret. Då är det lättare med ett stall som ligger närmare mitt arbete så jag kan motionera honom på lunchen på vintern. Men för Ebba och Rand var det andra stallet helt perfekt! Ebba sitter alltid som klistrad i sadeln och Rand har gott om självförtroende på ensamma uteritter (trots att även han kan vända på en femöring). Eftersom Rand dessutom är barfota så blir de vackra sandvägarna perfekta för dem.

Dessutom är det Anna och Pride, mina ridkompisar som jag brukar åka till ridhuset med, som äger stallet! Jag visste direkt att Ebba och Anna skulle komma strålande överens! Trots att det är en ganska stor åldersskillnad även där, så är de är väldigt lika varandra, och är dessutom båda orädda och gillar fart och äventyr.

Hur känns det för mig då, att bli av med min trygghet och mitt ständigt positiva sällskap? Jo, självklart tråkigt. Första två dagarna var jag väldigt ledsen och oerhört besviken på mig och Galishimo. Jag tyckte hans nerver förstörde möjligheterna för mig att byta stall, utforska nya ridvägar, och få rida med de vänner jag trivs bäst med. Och så vände känslorna kraftigt och jag blev arg och besviken på mig själv som inte klarade av att rida honom avslappnat och bara ha kul. Sedan växlade det tillbaka och jag blev besviken på Galishimo igen.

"Om jag hade haft vilken annan häst som helst hade jag självklart flyttat! Tänk att få galoppera efter de vackra sandvägarna med en STABIL häst!? Han hindrar mig till och med från att flytta och vara med mina vänner..."

deppade jag för Björn.

Det var jobbigt en liten stund.

Men de känslorna gick över ganska snabbt.

Jag har varit ute lite mer med Galishimo och ju ensammare vi är, ju mer börjar jag tona in på Galishimos mentala kanal, och blir lite mer sugen på att klura lite mer på hur jag kan få oss tryggare som ekipage. Inte genom att flytta, utan att bara fortsätta, precis där vi är, och göra det vi gör.

Uteritterna blir nu mycket långsammare när vi är ensamma, och jag ska även prova att lägga ned lite mer tid på att klappa och trygga Galishimo när han är osäker. Förut tryckte jag bara upp oss nära Rand som alltid var en klockren trygghet, eller så satt jag av. Men egentryggheten, utan en annan trygg häst som snuttefilt, kan vi nog fortsätta utveckla.  Jag testar nu att i högre grad låta  honom stanna och glo lite när vi är ensamma, samtidigt som jag strukit honom med handen. Ofta lugnar han ned sig efter någon minut och vill gå vidare. Jag fortsätter lära mig av honom, tycka om honom, fundera och skapa trygga zoner, oavsett om vi någonsin kommer i mål eller inte. I grund och botten så har jag ju min häst för att jag gillar att vara med min häst.

Och man kan ju säga vad man vill om våra styrkor och svagheter, men man kan inte ifrågasätta att jag tycker om min lilla Galishimo och vill prioritera honom. Annars skulle jag aldrig ha hållit fast vid honom i dessa nio år.

Livet är förändring. Utveckling är valfritt. 


Tack för allt, Ebba!