Varför ekonomi blir personlig

Jag har fortsatt intressera mig över min ekonomi och ju mer jag tar reda på ju mer komplext inser jag att ekonomi är. Det är så tätt förknippat med känslor och det är svårt att reda ut vart just min egen balans går. För ekonomi handlar ju inte bara om pengar, utan om livskvalitet.

Man tjänar sannolikt pengar på att ta lån

I Riksbankens PM4 om hushållens amorteringsbeslut, (i och för sig från 2014) har man konstaterat att det effektivaste sättet att investera pengar på, som privatperson, är att belåna sin botad maximalt och använda dessa lånepengar till att investera i aktier. Alltså man lånar pengar med låg ränta, för att investera i aktier med högre avkastning än bolåneräntan. Man kan alltså tjäna pengar på att låna pengar. Det är ju lite så en vanlig bank förvaltar våra pengar, så det beteendet kan man även kopiera som privatperson. Sannolikheten att detta projekt lyckas på sikt är väldigt sannolikt eftersom det fungerat de senaste 30 åren, något som även riksbanken konstaterat. Det gäller bara att hålla huvudet kallt då aktiemarknaden sjunker snabbt i omgångar, men hittills alltid repat sig, om man har lite is i magen. Så vill man tjäna pengar så effektivt som möjligt så kan man belåna sitt hem maximalt och investera bolånet i aktier.

Detta är ju inte direkt vad jag är uppvuxen med eller vad jag lärt mig i skolan. Man får en ganska strikt uppfostran om att lån är dåliga och att skuldfrihet är bra. Jag har sett de flesta avsnitten av Lyxfällan. Jag skulle ha väldigt svårt att slappna av med maxade lån. Trots att det logiska svaret är att jag borde sova bättre då jag statistiskt sett löper större chans att tjäna mer, sett på de gångna 30 åren som fingervisning.

Bli sambo, sälj hästen, sitt hemma, bli rik (och deprimerad)

Det finns ju andra fiffiga saker jag skulle kunna göra, i stället för att maximera mitt bostadslån, för att förbättra min ekonomi markant och det är ju att:

1. Flytta ihop med Björn och dela hushåll. Jag har ju varit sambo förut och det är en sjukt stor skillnad att dela på bostadskostnader, hyra, el, abonnemang, och kanske även dela på en bil. Det blir många tusenlappar i månaden. Jag schablongissar på 3000 i månaden. Jag schablongissar även på en ihållande latent mental stress som ligger i bakhuvudet, likt en irriterande tinnitus i örat, om jag tvingar mig att flytta ihop med någon för ekonomins skull. Men jag skulle kunna lägga överskottet på att fondspara och annat lull.

2. Sälja hästen och därmed inte bli beroende av varken bil eller hästtransport. Här är det också väldigt många tusenlappar att hämta i månaden. Galishimo kostar 2500 kr i månaden i fasta kostnader och om man lägger till ridkläder, täcken, sadelbyten, myggmedel, kurser och annat så är vi lugnt uppe i 3500-4000 kronor i månaden. Lägger vi till att jag hyr min bil i ett garage i centrum för att kunna rida på lunchrasterna vintertid så har vi 1000 kronor till i månaden att spara. Lägger vi till att jag inte ens behöver spara till ny bil och transport så kan vi strunta i två klumpsummor på ca 100.000 (nyare bil) och 50.000 (nyare transport) också.

Sammantaget kan man ju säga att jag skulle kunna bli sambo, skippa hästsporten, öka bostadslånet maximalt och börja med aktier, och därmed tjäna.. jag vet inte. Kanske hade jag blivit miljonär på 10 år? Eller på kortare tid?

Då kommer följdfrågan: Mår jag bäst av detta? Nja? 

Var är just min personliga balans? 

Så därmed måste man hitta sin personliga balans, vad man själv tycker är ett rikt liv, och balansera ekonomin mot sin egen, högst personliga, känslomässiga kompass. Det är därför det är svårt att ge råd om ekonomi till en annan person utan att först verkligen vara nyfiken på vad som är viktigt för den personen i livet.

Ett exempel är ju att jag lätt kan leva på 34 kvm för att hålla nere mina bostadskostnader, och jag tycker det går överraskande bra. Bostadens pris är dessutom minst fördubblat sedan jag köpte den 2013 så det finns definitivt pengar i den. Skulle jag därför rekommendera ettor till andra? Nej, absolut inte. Bara för att jag trivs med det så betyder det inte att andra skulle må bra av det. Likaså är det svårt för andra att peka på vad jag bör dra ned på, eller omfördela ekonomiskt, för att känna mig bekväm i livet. Men däremot är det otroligt intressant att diskutera.

Det viktiga är ju att de med sin egen ekonomiska kompass erkänner att det är en personlig kompass och inte ger det som riktlinje och standard till andra. 

Hur gör vi egentligen? Vilka delar av mina ekonomiska val är jag själv redo att ifrågasätta?