8 steg till dålig ELLER bra ridning
Jag gjorde två ridpass efter varandra som var väldigt intressanta och lärorika, av olika skäl. Det ena passet var nämligen katastrofdåligt och det andra passet var väldigt bra. Det katastrofdåliga passet blev dåligt av flera olika skäl.
1. Jag hade jobbat övertid och inte hunnit landa eller reflektera över dagens pass när jag satte mig upp i sadeln.
2. Jag ville ta upp dressyren där jag slutade i lördags, i stället för att ta upp ridningen där jag BÖRJADE i lördags.
3. Jag ville visa Angelika hur duktig jag är och vilket bra skänkelläge jag har. Resultatet blev väldigt spända ben och flackande skänkel.
4. Jag började fnissa och skratta i stället för att korrigera Galishimo när han muntert sprang iväg i slängtrav med mig. För att han är rolig.
5. Jag blev plötsligt irriterad för att Galishimo sket i mina hjälper och sprang runt så slamsigt, trots att huvudproblemet var att jag själv värmt upp honom slamsigt och bara koncentrerat mig på att sitta perfekt, och inte att få honom lyhörd.
6. Jag försökte mer eller mindre ohyfsat begära tillbaka kontrollen, sista halvtimmen, på ett lite hårdare sätt än vad jag brukar. Jag knackade flera gånger med spöet mot skänkelläget. Många tvära skänkelvikningar genomfördes för att få honom lyhörd och böjd för skänkeln.
7. Jag fick fruktansvärt dåligt samvete.
8. Jag suger på att rida.
9. Angelika blev inte imponerad någonstans.
Sedan gick jag hem i min förtvivlan över att suga som ryttare och bestämde mig för att lära mig något av detta. Så dagen efter gjorde jag på följande sätt:
1. Jag avsatte tid att fundera igenom och reflektera över varför allt gått så tokigt.
2. Jag insåg att jag aldrig får börja passet där jag slutade förra passet, för med ridning kan man inte gena utan måste bygga kloss på kloss i rätt ordning.
3. Jag pratade med min dressyrkompis Ebba och hästen Måns, om att jag haft problem med att försöka imponera med fantastisk ridning när andra är på ridbanan, och att hon får säga till mig om jag börjar bete mig skitnödigt och perfektionistiskt i sadeln.
4. Jag skrittade grundligt i minst 20 minuter och gjorde mycket mjuka och enkla övningar för att försäkra mig om att Galishimo var på alla hjälper. Lugnt och konsekvent. En bog och ett ben i taget. Jag fokuserade på min sits och mitt skänkelläge i skritten och inte i alla gångarter.
5. Jag behövde aldrig korrigera Galishimo för han blev aldrig slamsig.
6. Jag lekte med hjälperna och gjorde lite galoppfattning på lösa tyglar i skritt och var nöjd över vart han befann sig mentalt.
7. Ebba som också var på ridbanan uppmuntrade mig och gav mig feedback om att jag ridit Galishimo lugnt och systematiskt idag, så jag kände mig nöjd.
8. Jag är inte så jävla dålig på att rida.
9. Ebba lånade till och med ut Måns så jag fick pilla lite med honom som avslutning. Mycket roligt!
1. Jag hade jobbat övertid och inte hunnit landa eller reflektera över dagens pass när jag satte mig upp i sadeln.
2. Jag ville ta upp dressyren där jag slutade i lördags, i stället för att ta upp ridningen där jag BÖRJADE i lördags.
3. Jag ville visa Angelika hur duktig jag är och vilket bra skänkelläge jag har. Resultatet blev väldigt spända ben och flackande skänkel.
4. Jag började fnissa och skratta i stället för att korrigera Galishimo när han muntert sprang iväg i slängtrav med mig. För att han är rolig.
5. Jag blev plötsligt irriterad för att Galishimo sket i mina hjälper och sprang runt så slamsigt, trots att huvudproblemet var att jag själv värmt upp honom slamsigt och bara koncentrerat mig på att sitta perfekt, och inte att få honom lyhörd.
6. Jag försökte mer eller mindre ohyfsat begära tillbaka kontrollen, sista halvtimmen, på ett lite hårdare sätt än vad jag brukar. Jag knackade flera gånger med spöet mot skänkelläget. Många tvära skänkelvikningar genomfördes för att få honom lyhörd och böjd för skänkeln.
7. Jag fick fruktansvärt dåligt samvete.
8. Jag suger på att rida.
9. Angelika blev inte imponerad någonstans.
Sedan gick jag hem i min förtvivlan över att suga som ryttare och bestämde mig för att lära mig något av detta. Så dagen efter gjorde jag på följande sätt:
1. Jag avsatte tid att fundera igenom och reflektera över varför allt gått så tokigt.
2. Jag insåg att jag aldrig får börja passet där jag slutade förra passet, för med ridning kan man inte gena utan måste bygga kloss på kloss i rätt ordning.
3. Jag pratade med min dressyrkompis Ebba och hästen Måns, om att jag haft problem med att försöka imponera med fantastisk ridning när andra är på ridbanan, och att hon får säga till mig om jag börjar bete mig skitnödigt och perfektionistiskt i sadeln.
4. Jag skrittade grundligt i minst 20 minuter och gjorde mycket mjuka och enkla övningar för att försäkra mig om att Galishimo var på alla hjälper. Lugnt och konsekvent. En bog och ett ben i taget. Jag fokuserade på min sits och mitt skänkelläge i skritten och inte i alla gångarter.
5. Jag behövde aldrig korrigera Galishimo för han blev aldrig slamsig.
6. Jag lekte med hjälperna och gjorde lite galoppfattning på lösa tyglar i skritt och var nöjd över vart han befann sig mentalt.
7. Ebba som också var på ridbanan uppmuntrade mig och gav mig feedback om att jag ridit Galishimo lugnt och systematiskt idag, så jag kände mig nöjd.
8. Jag är inte så jävla dålig på att rida.
9. Ebba lånade till och med ut Måns så jag fick pilla lite med honom som avslutning. Mycket roligt!
Kommentarer
Skicka en kommentar