God uppkoppling

Det är ju lite sådär när man har haft samma häst länge, att motivationen går lite upp och ned. Våren är alltid jobbig, då man väntar på att ridbanan ska tina fram. November-december är inte heller så festlig då man hoppas på lite mer snö. Sedan finns det andra faktorer som påverkar. Arbete, konflikter eller annan stress i livet.

Men nu måste jag erkänna att jag är mer motiverad än på länge. Jag måste hindra mig från att inte vara på ridbanan varje, varje, dag. Solen skiner och Galishimo är trygg och arbetsvillig på ridbanan.

Jag påstår inte att vi gör gigantiska framsteg, men vi har fått till en riktigt bra rutin, och väldigt god uppkoppling på varandra. Det är ju skön känsla som gör att jag aldrig vill sitta av honom. Jag försöker sätta upp regeln att  bara rida på ridbanan två dagar på raken, och sedan rida ut honom, leda ut honom på promenad, eller bara låta honom vila. Med tanke på hur lite han gick i vintras, och när jag varit sjuk, så kan jag inte maxa med sex dagar i veckan och hårda pass på ridbanan. Jag vill ju att han ska hålla i både knopp och kropp.

Jag jobbar mycket med min sits i öppnorna i galoppen och då inte bara sittben och följsamhet, utan hela överkroppen och framför allt blicken. Och fina Galishimo, som jag är så bra uppkopplad med, responderar olika på alla mina försök att finslipa sitsen, så jag får direkt betyg, utan en sekunds väntetid, på mina olika försök. Så jag kämpar, och kämpar... Om jag lutar mig lite bakåt, om jag roterar överlivet lite till höger mot färdriktningen, om jag slappnar av i armbågarna, om jag spänner armbågarna... om jag drar bak inner ben lite till...

Galishimo kämpar lydigt på och försöker tolka förändringarna efter bästa förmåga. Han tvärar mer, han tvärar mindre, han kortar galoppen om jag spänner armbågarna, han böjer sig mer om jag lossnar i ytterhanden... vad än jag än sänder ut, försöker han svara korrekt på. Han får mycket beröm och godis emellanåt, för att han aldrig slutar gissa vad jag vill. Ibland vet jag ju inte själv vad jag vill. Jag vill bara utforska min balanspunkt och hans balanspunkt. Kan vi bli bättre än så här? 

Nyfikenheten gör att jag nästan har svårt att avsluta passet i tid. Att berömma och sitta av. Jag måste vara rädd om hans lyhördhet och inte ta den för given.