Ridrädsla och snökokor
Efter helgens dramatik, och fantastiska upplösning, där min pojkvän fick vara testdocka, så kände jag mig lite modigare. Det kändes inte gruvsamt och lika jobbigt att sadla Galishimo den här gången. Jag vägde inte fram och tillbaka ifall jag skulle rida honom eller inte. Såklart jag skulle upp! Jag har släppt kraven på uppsittningarna nu när han har sitt vintertemperament och mest står och laddar när jag ska upp. Jag ber om hjälp helt enkelt. Jag håller i tyglarna och sitter upp samtidigt som någon annan håller emot stigbygeln så sadeln inte glider runt för mycket, och dessutom motiverar det ibland Galishimo att stå kvar (eftersom han äälskar människor och deras mystiska fickor).
Hur som helst så kom jag upp på dramatikern, och han stapplade spänt iväg mot äventyr. Han går med väldigt små steg, i väldigt hög kadens, och stirrar ofta åt ett helt annat håll än det han är på väg åt. Och det kändes märkligt nog möjligt att överleva. Jag känner hur spänd han är och de där "elchockerna" som går genom kroppen ibland, men det blir bara bättre och bättre. Jag blir inte så stressad att jag får ont i magen, utan mer uppmärksam och sitter förståss tyvärr lite sämre i sadeln (jag småstår i stigbyglarna och kröker ryggen lite).
Efter att jag skrittat i 20 minuter så fick han märkligt nog en riktig brall och drog iväg i full galopp. Lite oklart vad som utlöste brallandet då vi befann oss på mitten av ett stort, vitt fält. Störningsmomenten föreföll vara obefintliga. Men Galishimo behöver inte en orsak för att bralla. Det är bara lata hästar som hittar ursäkter. En riktig brallhest ser bara möjligheter.. Jag misstänker att han upptäckte de flygande snökokorna han rev upp med sina egna hovar när han väl började springa... och. Ja. Blev rädd för dem. Och sprang ännu mer... och då flög fler snökokor...
Jag följde hur som helst med utan problem och kunde lägga honom på en volt tills han lugnade ned sig. Det kändes balanserat och bra och jag kände mig inte särskilt spänd. Jag har ju tänkt lite att "jag kommer aldrig att känna mig lugn på en spänd häst" men det börjar nästan kännas som att jag ändå långsamt är på väg dit.Om jag tränar hela denna vinter så kanske jag har helt andra förutsättningar nästa vinter!
Hur som helst så kom jag upp på dramatikern, och han stapplade spänt iväg mot äventyr. Han går med väldigt små steg, i väldigt hög kadens, och stirrar ofta åt ett helt annat håll än det han är på väg åt. Och det kändes märkligt nog möjligt att överleva. Jag känner hur spänd han är och de där "elchockerna" som går genom kroppen ibland, men det blir bara bättre och bättre. Jag blir inte så stressad att jag får ont i magen, utan mer uppmärksam och sitter förståss tyvärr lite sämre i sadeln (jag småstår i stigbyglarna och kröker ryggen lite).
Efter att jag skrittat i 20 minuter så fick han märkligt nog en riktig brall och drog iväg i full galopp. Lite oklart vad som utlöste brallandet då vi befann oss på mitten av ett stort, vitt fält. Störningsmomenten föreföll vara obefintliga. Men Galishimo behöver inte en orsak för att bralla. Det är bara lata hästar som hittar ursäkter. En riktig brallhest ser bara möjligheter.. Jag misstänker att han upptäckte de flygande snökokorna han rev upp med sina egna hovar när han väl började springa... och. Ja. Blev rädd för dem. Och sprang ännu mer... och då flög fler snökokor...
Jag följde hur som helst med utan problem och kunde lägga honom på en volt tills han lugnade ned sig. Det kändes balanserat och bra och jag kände mig inte särskilt spänd. Jag har ju tänkt lite att "jag kommer aldrig att känna mig lugn på en spänd häst" men det börjar nästan kännas som att jag ändå långsamt är på väg dit.Om jag tränar hela denna vinter så kanske jag har helt andra förutsättningar nästa vinter!
Så glad att du kan utnyttja min iver att bli avkastad till någon nytta ;)
SvaraRaderaHaha, alltid bra med en man med dödslängtan! ;)
Radera