Det finns alltid något att se

 "Nej inte behöver du filma, det finns inget att se..." sa jag i lördags när Per kom förbi stallet med mobilen. Jag hade varit en halvtimme på ridbanan redan och redan gjort de övningar jag tänkt. Dessutom var det en tjej på ridbanan som hopptränade sin häst, och en annan tjej som red mellan koner på stora mittvolten, och blev högljutt instruerad av en tredje hästtjej. Det var en hel del skuttande, smackande och galopperande och det var lite svårt att riktigt ta sig plats att göra övningar med Galishimo. Jag kände mig lite fånig när Per stod och filmade oss och tänkte att det knappt var värt att titta på filmerna sedan.

Men jag hade jättefel. Riktigt fel. Jag såg tydligt på filmerna att jag har blivit mycket bättre på att sitta avslappnat. Jag sitter mer upprätt och djupare i sadeln. Faktiskt inte för att jag tränat utan för att Galshimo faktiskt känns lite tryggare att sitta på. Han var väldigt fokuserad och arbetsam trots att det sprang andra hästar kors och tvärs. Han ville gärna springa snabbt när den andra tjejen smackade på sin häst, men han begrep ganska snabbt att det inte gällde honom. Sedan har jag börjat flytta hans rumpa lite mer i trav och på filmerna såg jag att han faktiskt gjorde rätt hyfsat ofta.

 Så visst fanns det något att se.