Det här om barnfrihet
Den här tanken om att jag inte vill ha barn, börjar lägga sig allt mer till ro i själen. Det debatteras allt mer i media och föräldraskap ifrågasätts allt oftare. För varje gång jag ser en artikel blir jag lite mer lättad. Den lilla grupp för barnfria som jag gick med i för ett eller två år sedan, har över 600 medlemmar idag. Fyrabarnsmamman Camilla berättar i tv-programmet Malou om att hon ångrar beslutet om barnen. Det är inte längre extremister eller radikala samhällskritiker som pratar barnfrihet. Till och med en och annan mamma bloggar ur sig att föräldraskapet inte blev som hon hade tänkt och att svårigheterna med föräldraskap diskuteras för lite.
Människor peppar varandra att stå för sina beslut, en kvinnlig präst har fyllt Gävleborgs dagstidning med ett mittuppslag om barnfrihet... allt bubblar plötsligt som en kittel, och beslutet känns plötsligt lättare att stå för.
De tysta argument som jag hade, om att det var miljövänligt att inte skaffa barn, möttes förut med skratt och "Men så kan du ju inte tänka!". Nu, på bara några få år, så får jag plötsligt gehör. Såklart man kan tänka så. Det är inte tokigt alls. Att vara barnfri ÄR faktiskt en insats för miljön. För vi är många som vill ha jordens resurser och om man är osäker på om man vill ha barn, så kan man låta bli för att förhindra överpopulationen. Som ett tyst men ändå kraftfullt agerande. Dessutom så känner jag mig ändå nöjd. Jag betalar över 37.000 kr i skatt per år till barnomsorg i olika former, och jag känner därför ingen skuld över att jag inte bidrar för dagens nya generationer.
Så efter att jag varit lite tyst och reserverat gnällande om det här med barn, så får man vara del av en inspirerande uppslutning av människor, som stöttar varandra att leva sina liv precis som man vill. Det kanske är första gången i mänsklighetens historia som kvinnor (och män) i större sammanslutningar stöttar varandra i att inte ha barn om de är osäkra. Och jag är mitt i det. Hade jag bara fötts 30 år tidigare så hade jag haft ett större samhällstryck på mig.
Men det händer nu.
Och det är glädjande.
.
Människor peppar varandra att stå för sina beslut, en kvinnlig präst har fyllt Gävleborgs dagstidning med ett mittuppslag om barnfrihet... allt bubblar plötsligt som en kittel, och beslutet känns plötsligt lättare att stå för.
De tysta argument som jag hade, om att det var miljövänligt att inte skaffa barn, möttes förut med skratt och "Men så kan du ju inte tänka!". Nu, på bara några få år, så får jag plötsligt gehör. Såklart man kan tänka så. Det är inte tokigt alls. Att vara barnfri ÄR faktiskt en insats för miljön. För vi är många som vill ha jordens resurser och om man är osäker på om man vill ha barn, så kan man låta bli för att förhindra överpopulationen. Som ett tyst men ändå kraftfullt agerande. Dessutom så känner jag mig ändå nöjd. Jag betalar över 37.000 kr i skatt per år till barnomsorg i olika former, och jag känner därför ingen skuld över att jag inte bidrar för dagens nya generationer.
Så efter att jag varit lite tyst och reserverat gnällande om det här med barn, så får man vara del av en inspirerande uppslutning av människor, som stöttar varandra att leva sina liv precis som man vill. Det kanske är första gången i mänsklighetens historia som kvinnor (och män) i större sammanslutningar stöttar varandra i att inte ha barn om de är osäkra. Och jag är mitt i det. Hade jag bara fötts 30 år tidigare så hade jag haft ett större samhällstryck på mig.
Men det händer nu.
Och det är glädjande.
.
Kommentarer
Skicka en kommentar