Aldrig får man se fancy ut
Galishimo är ju som sagt ambitiös, och precis som sin matte så "nerdar" han ned sig i de svåraste övningarna. Exempelvis när jag började träna galoppfattningar så hade han det i huvudet hela tiden och det var svårt att få en stadig trav eftersom han hela tiden var redo att fatta galopp. Nu när vi börjat med sidoförflyttningar så försvann traven igen. Han. Kan. Inte. Sluta. Tänka. Sidvärtes.
Rakriktningen är som bortblåst och jag sitter på en mycket spänd och entusiastisk häst som hela tiden frågar:
"Nu då?.. Nuuu...då? Nu då? Så här?"
trots att jag bara vill att han ska slappna av och jogga lite efter fyrkantsspåret. Trots att jag sitter helt avslappnat och fokuserar till det yttersta att inte störa honom med varken ben eller rumpa. Jag försöker balansera mig så osynligt jag bara kan ovanpå honom.
Till och med i galoppen har han flyttat sig sidvärtes i ett fullt entusiastiskt men lätt skitnödigt:
"GNNH!! NU DÅÅÅ?!"
Det känns helt okej för mig eftersom det ligger i hans personlighet och att han gillar att lösa problem. Ända tills någon utifrån råkar komma ned på ridplanen och ser en häst som inte klarar av att göra en jämn volt utan diverse utflykter med diverse hovar åt allehanda håll och en djupt spänd och fokuserad häst som inte signalerar någon annan känsla än just ett krystat:
"Gnnnhhh!!!"
Så det ser ju inte särskilt fancy ut. Det gör bara inte det. Så länge jag hela tiden är lite utanför komfortzonen och försöker lära mig något nytt så kommer Galishimo se skitnödig och inte särskilt fancy ut. Och så får det bli. För inte vill jag glida runt år efter år, göra samma övningar, på samma sätt, och bara se fin ut. Och det verkar inte Galishimo vilja heller.
Rakriktningen är som bortblåst och jag sitter på en mycket spänd och entusiastisk häst som hela tiden frågar:
"Nu då?.. Nuuu...då? Nu då? Så här?"
trots att jag bara vill att han ska slappna av och jogga lite efter fyrkantsspåret. Trots att jag sitter helt avslappnat och fokuserar till det yttersta att inte störa honom med varken ben eller rumpa. Jag försöker balansera mig så osynligt jag bara kan ovanpå honom.
Till och med i galoppen har han flyttat sig sidvärtes i ett fullt entusiastiskt men lätt skitnödigt:
"GNNH!! NU DÅÅÅ?!"
Det känns helt okej för mig eftersom det ligger i hans personlighet och att han gillar att lösa problem. Ända tills någon utifrån råkar komma ned på ridplanen och ser en häst som inte klarar av att göra en jämn volt utan diverse utflykter med diverse hovar åt allehanda håll och en djupt spänd och fokuserad häst som inte signalerar någon annan känsla än just ett krystat:
"Gnnnhhh!!!"
Så det ser ju inte särskilt fancy ut. Det gör bara inte det. Så länge jag hela tiden är lite utanför komfortzonen och försöker lära mig något nytt så kommer Galishimo se skitnödig och inte särskilt fancy ut. Och så får det bli. För inte vill jag glida runt år efter år, göra samma övningar, på samma sätt, och bara se fin ut. Och det verkar inte Galishimo vilja heller.
Kommentarer
Skicka en kommentar