Vad är väl lite blåst gentemot fantasimonster?

Idag blåste det ute på fältet där jag ville träna Galishimo. Det var kallt och fuktigt och väldigt blåsigt. Hästar brukar bli väldigt oroliga när det blåser. Det rör sig, fladdrar och prasslar överallt och dessutom slås både lukt och hörsel ut lite när det blåser hårt, det gillar inte hästar. Första tanken jag hade var att inte rida honom utan tömköra honom i stället, så jag skulle slippa åka av, ifall han brallade och fick panik hemåt. Någon verkade ha tänkt samma tanke för en annan häst blev tryggt longerad ute på fältet, utan ryttare på ryggen.

Andra tanken var att jag borde vara veteran på att kliva utanför min komfortzon och det borde Galishimo också vara. Så nojjiga som vi båda är, så borde vi vara experter på nojjighet. Teoretiskt sett så borde blåsten inte vara det värsta vi varit med om. En plastpåse kan ju likväl kan väcka panik, liksom diverse fantasimonster. Teoretiskt sett så borde lite fladdrande presenningar och en kraftig vind inte vara värre än Galishimos påhittade fantasimonster.

Sagt och gjort. Jag tog ut Galishimo. Han var måttligt upprörd. Vi passerade en fladdrande presenning. Han var måttligt upprörd. Vi longerade lite. Han var måttligt upprörd. Med hjärtklappning och lite nervöst darrande händer så satte jag mig upp honom för att rida honom, med min vanliga gamla panik som jag dragits med i ungefär två år. Sedan så trippade en måttligt upprörd häst och en måttligt panikslagen ryttare iväg på ensam ridtur i blåsten.

Ridturen gick måttligt bra. Vilket i detta sammanhang är mycket mer än måttligt bra. Han gick dit jag styrde honom (ungefär) och visserligen var vi båda stela och spända men han gjorde allt jag bad om utan att bråka (allt för mycket) eller få panik (allt för mycket). Vi avslutade passet efter en stund och då måste jag faktiskt erkänna att både häst och ryttare var måttligt avslappnade.

Och stoltheten jag kände efteråt... den var allt annat än måttlig.

.