Det här med "otroliga framsteg"




Jag har tömkört Galishimo två gånger efter olyckan och jag får väldiga konstiga känslor när jag tömkör honom. Intellektuellt så förstår jag att han han är en "medioker" ridhäst. Kanske "under medioker". Jag har inte gett honom en bra grundutbildning än, och vi har inte börjat galoppera ännu utan kör mest trav. Han fyller snart fem. Vi är lite "efter i utbildningen" som man skulle kunna säga. När jag har tömkört honom har han bockat emellanåt och lugnat ned sig i slutet. Alltså. Han är alltså inte märkvärdig på något sätt. Han är en helt vanlig häst.

Ändå. Trots detta. Så hör jag heroisk musik och trumpetfanfarer när jag tränar honom. Jag får alltid lust att säga att det gick helt "fantastiskt" och att jag har en "otrolig" unghäst. Han är så duktig. Han är så smart. Han är så vacker. Och jag tänker hela tiden "Det här blir bra." och sedan får jag pirr i magen och längtar till nästa pass.

Jag har insett det märkliga med det hela när jag säger att jag tycker att han gör "otroliga framsteg" varje gång jag tränar honom, men med tanke på att vi inte kommer att sopa någon tävlingsbana alls de närmaste åren, så kanske inte framstegen har varit så "otroliga" som jag är övertygad om.

Så fakta: Vi gör inga "otroliga framsteg".
Känsla: Vi gör massor av "otroliga framsteg".

Men det kanske beror på att framstegen är mer känslomässiga än faktiska. Det kanske är "otroliga framsteg" i upplevelsen av honom. Som att han lugnar ned sig på 30 sekunder om han blir rädd. Det är otroligt. Förut kunde hela passet vara förstört. Eller att jag märkt att han slappnar av, släpper kontrollen till mig och låter mig styra honom allt mer. Det kanske inte syns i form av "nya otroliga resultat" men det ger en helt annan känsla i mina händer när jag tömkör honom. Och när jag nu senast blev avslängd så blev jag förbluffad över hur lugn han blev efteråt och hur lätt det var att häva sig upp i sadeln igen.

Han var så lugn.

Och för mig är det ju ett "otroligt framsteg"...







Kommentarer

  1. Lilystar21 mars 2014 kl. 07:03

    Jag tycker nog att framsteg och utveckling är helt beroende av ens egna förväntningar. Om du känner att ni kommer framåt så gör ni ju det, oavsett vad andra definierar som framsteg. :) Jag tycker ni är fantastiska, och det märks på dina texter hur mycket tryggare ni är med varandra numera. Och ni har ju hela livet på er att lära er allt det där andra.. ;) Kram!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer