Älska hjälptyglar!

Innan jag köpte Galishimo så var jag skeptisk till det här med hjälptyglar. Jag tänkte att en bra ryttare kan rida en bra häst utan en massa extra snören och grejer som håller fast eller drar till. Har man två tyglar och lite hjärna så borde man kunna få hästen att gå fint på det, det anser de flesta. Personer som använder hjälptyglar kan utsättas för väldigt mycket skitsnack och det är inte ovanligt att någon som använder hjältyglar får höra:
"Lär dig rida ordentligt i stället!"
Det finns en kultur om att man får hacka på folk som använder sig av hjälptyglar, helt enkelt.

Sedan så kom ju verkligheten ikapp mig.  

Galishimo kan fladdra som en fjäril. Lite åt höger, lite åt vänster, en bog ut, en rumpa in, huvudet upp, ryggen ner... han är så rörlig och dynamisk och har alltid lite idéer om saker och ting. Hans hals är lika rörlig som en dinosauriehals av gummi. Den kan slingra sig överallt.

Det är underbart med hjälptyglar så jag kan låta extralinan göra jobbet i stället för att tjafsa med honom om vad han får och inte får göra. Den här hjälptygeln på bilden ovanför kallas "Graman" och går mellan frambenen, till hästens bettring, till handen. Det betyder att Galishimo inte kan vifta med huvudet så mycket. Den har jag också köpt. Jag har ridit en unghäst, också det ett fullblod, med graman i mina tonår, och jag minns att det kändes väldigt positivt. Nu ska han ju inte både ha "brösta" och "graman" för detta virrvarr av linor skulle aldrig vara bra, men att byta hjälplinor och variera sig lite, tror jag är bra.

Jag vill också - ÄN EN GÅNG -  lovprisa chambontygeln, som också är en hjälplina. Amatörens bästa vän. Jag använder den minst en gång i veckan. Minst. Den förhindrar också "fjärilens vingar" att fladdra runt. Utan att man behöver ha en diskussion med hästen...