Ibland är det bra att det går dåligt

Dagens inlägg skrivs med en vinkning till min stallkamrat Anita, som inspirerat mig att skriva idag... Det är alltid kul att veta att någon läser. (Som inte är min mamma. Nej, mamma, det är inget fel med att du alltid troget läser min blogg, men.. ja. Eh. Ju fler desto roligare.)


Plötsligt händer det. Jag känner hur Galishimo får panik och hur energin plötsligt kokar över. Jag hinner inte greppa sadelknoppen för i samma ögonblick exploderar han i en serie bocksprång. Och han kan bocka. Helt otroligt vad han kan bocka. Jag håller mig fast tre eller fyra bocksprång och sedan flyger jag i en båge, framlänges över honom.

Jag hinner faktiskt känna en slags lättnad innan jag hamnar på marken.
"Det här blir bra." hinner jag tänka i fallet. Jag faller ju "framlänges" och kommer att kunna ta emot mig med både armbågar och knän. Mycket riktigt. Knäet tar den första "huvudstöten" och sedan handled och armbåge. Jag reser mig och och tittar på Galishimo. Han har tvärnitat och stirrar förbluffat på mig:
"Vad gör du där borta? ...va?" sedan kommer han genast i en rask trav fram till mig med lyft svans och stora ögon:
"Vad fan hände? Hur hamnade du där?" verkade han säga medan jag borstade av snö och grus från min knän, klämde lite på handleden och tog ett djupt andetag.

"Hur gick det?!" sa en annan ryttare förvånat och tittade på oss:
"Vad hände?!"

"Han blev bara rädd. Han är ung." log jag och fortsatte:
"Om du vill hjälpa till får du gärna hålla dig i närheten med din trygga häst, då kommer han inte att bocka, det är jag nästan säker på. Har du tid med det en stund?" frågade jag och hon nickade glatt.

Jag tar ett djupt andetag. Galishimo har hållit sig intill mig trots att jag inte hållit fast honom. Jag tar tag i sadeln och svingar mig upp, på lösa tyglar, utan någon ledare som håller i honom, och utan någon pall att kliva upp på honom från. Som en riktig ryttare svingar sig upp på en vuxen häst. Som en riktig ryttare som varken är ridrädd eller ängslig.

Sedan travar vi runt en stund.

"Jag säger ju det. Han blev bara rädd. Nu kan han snegla på er och se att läget är lugnt, när han blir orolig."
Galishimo frustade nöjt på och travade lydigt. Vi fortsätter trava och jag fortsätter prata:
"Alltså... andra kanske säger att det handlar om ledarskap. Att han skulle vara helt trygg med mig om jag var en naturlig flockledare... men allvarligt... han umgås med hästar, på hästars vis, 23 timmar om dygnet. Jag ägnar en timme per dag åt honom. Så klart han är tryggare med andra hästar än med mig."
Galishimo frustar nöjt och travar på. Han har sneglat på den andra hästen som sett helt lugn ut. Han kan ju inte lika lätt snegla på mig och se om jag ser lugn ut, där upp i sadeln.

Jag går ned i skritt. Byter varv. Går upp i trav igen och fortsätter: 
"Det får ta den tid det tar, helt enkelt..." Galishimo travar lydigt på och känns mjuk och lugn i kroppen.

Och allt eftersom adrenalinet långsamt ebbar ut, och den efterföljande svedan kommer på knäet och på handleden, så känner jag en blommande stolthet. Jag blev inte rädd den här gången.

Ibland är det bra att det går dåligt.

Jag blev ju faktiskt inte rädd...

.
.