Täckbyxor passar inte under inridning
Ridhuset var upptaget då det var hoppkurs där, så jag och Galo kämpade på utomhus denna kväll. Det var fullt med bilar och hästtransporter och hästfolk som sprang runt i och med hoppkursen, och Galo fick lite extra krut i kroppen. Han dansade runt mig samtidigt som jag höll i longerpiska, longerlina och en liten pall så jag kunde kliva upp på honom där ute, i mörkret och blåsten. En tjej gick förbi och erbjöd sig tända utomhusbelysningen i ridbanan och jag tackade hjärtligt samtidigt som Galo gjorde fula miner och dansade runt.
Sedan behövde han springa av sig genom att sprigna i en cirkel runt mig på longervolten. Energin sprakade. Jag har aldrig tränat honom att galoppera på kommando men jag behöver bara göra ett "Sjjh!"-ljud (Tänk mannen som talar med hundar, han gör ett liknande ljud) och ta ett snabbt kliv framåt för att han direkt ska börja galoppera, när han sprang runt mig. Så det behövde vi inte träna nämnvärt på. Springa kan han. Utan tvekan.
Sedan kom Mari och frågade om jag ville ha hjälp med inridningen och så stod vi där i kylan och blåsten med en dansande häst. Jag hade hjälm, säkerhetsväst och täckbyxor på mig, under vinterjackan, och jag upptäckte att jag blev ohyggligt klumpig i denna outfit. Första gången jag försökte hänga över honom med rumpan i vädret så gled jag av efter några steg.
"Jag måste faktiskt försöka sätta mig ordentligt i sadeln." konstaterade jag stånkandes, tog sats och slängde mig klumpigt över ryggen. Galo sneglade på mig. Mari fnissade.
"Nuuu så!" stönade jag och började fäkta lite med armarna, luta mig framåt och dra ena benet över sadeln och över baken på hästen för att komma gränsle. Men det gick väldigt tungt. Säkerhetsvästen var stor och tung och täckbyxorna begränsade mig avsevärt. Jag började frusta och stånka och vifta med benet för att komma mig gränsle. Mari höll på bryta ihop.
Sedan så liksom... fastnade jag. Halvvägs med benet över hästen. Knäet vilade över hans kors, benet låg alltså mitt på Galos rumpa, och stånkandes så kom jag mig inte över hela vägen. Jag stånkade lite uppgivet och började vilset titta mig omkring i hopp om att ingen mer än Mari såg mig.
"Jag... ehh... har fastnat..." stönade jag och Mari bröt ut i ett gapskratt.
"Försök att komma dig över, det är så lite kvar!" peppade hon och jag viftade med benet för att kunna svinga mig över. Men täckbyxorna var inte elastiska och de hindrade mig i rörelsen.
"Det gåååår inte!" frustade jag hängandes över halsen på Galo och sedan gav vi liksom bara upp i ett okontrollerat frustade över situationen. Jag kom mig varken upp eller ned. Där står jag med en övertänd unghäst i mörkret och blåsten, halvvägs uppe i sadeln, utan att komma mig någonvart. Fullt utrustad och otymplig som en michelingubbe. Fast svart i stället för vit.
Den enda som hade kontroll över situationen var Galo. Han hade slutat både dansa och steppa och gjorde sitt jobb med att stå stilla och lyssnade intresserat på mitt skratt. Det verkar nästan som att han gillar det här med att bli inriden. Trots allt.
Till slut kunde jag glida av igen. Jag tog genast av mig både säkerhetsväst och täckbyxor så jag kunde sätta mig upp ordentligt. Sedan skrittade vi några steg på Galo när jag satt upp i sadeln. Med rumpan I sadeln. Som en riktig ryttare. Det pirrade lite i magen men vi tar några steg åt gången. Galo gör verkligen sitt bästa för att hjälpa till, men avkastningen har satt sina spår hos mig och jag är väldigt försiktig.
Snart rider jag på riktigt. SNART rider jag på riktigt. SNART blir vi ett team!
.
Sedan behövde han springa av sig genom att sprigna i en cirkel runt mig på longervolten. Energin sprakade. Jag har aldrig tränat honom att galoppera på kommando men jag behöver bara göra ett "Sjjh!"-ljud (Tänk mannen som talar med hundar, han gör ett liknande ljud) och ta ett snabbt kliv framåt för att han direkt ska börja galoppera, när han sprang runt mig. Så det behövde vi inte träna nämnvärt på. Springa kan han. Utan tvekan.
Sedan kom Mari och frågade om jag ville ha hjälp med inridningen och så stod vi där i kylan och blåsten med en dansande häst. Jag hade hjälm, säkerhetsväst och täckbyxor på mig, under vinterjackan, och jag upptäckte att jag blev ohyggligt klumpig i denna outfit. Första gången jag försökte hänga över honom med rumpan i vädret så gled jag av efter några steg.
"Jag måste faktiskt försöka sätta mig ordentligt i sadeln." konstaterade jag stånkandes, tog sats och slängde mig klumpigt över ryggen. Galo sneglade på mig. Mari fnissade.
"Nuuu så!" stönade jag och började fäkta lite med armarna, luta mig framåt och dra ena benet över sadeln och över baken på hästen för att komma gränsle. Men det gick väldigt tungt. Säkerhetsvästen var stor och tung och täckbyxorna begränsade mig avsevärt. Jag började frusta och stånka och vifta med benet för att komma mig gränsle. Mari höll på bryta ihop.
Sedan så liksom... fastnade jag. Halvvägs med benet över hästen. Knäet vilade över hans kors, benet låg alltså mitt på Galos rumpa, och stånkandes så kom jag mig inte över hela vägen. Jag stånkade lite uppgivet och började vilset titta mig omkring i hopp om att ingen mer än Mari såg mig.
"Jag... ehh... har fastnat..." stönade jag och Mari bröt ut i ett gapskratt.
"Försök att komma dig över, det är så lite kvar!" peppade hon och jag viftade med benet för att kunna svinga mig över. Men täckbyxorna var inte elastiska och de hindrade mig i rörelsen.
"Det gåååår inte!" frustade jag hängandes över halsen på Galo och sedan gav vi liksom bara upp i ett okontrollerat frustade över situationen. Jag kom mig varken upp eller ned. Där står jag med en övertänd unghäst i mörkret och blåsten, halvvägs uppe i sadeln, utan att komma mig någonvart. Fullt utrustad och otymplig som en michelingubbe. Fast svart i stället för vit.
Den enda som hade kontroll över situationen var Galo. Han hade slutat både dansa och steppa och gjorde sitt jobb med att stå stilla och lyssnade intresserat på mitt skratt. Det verkar nästan som att han gillar det här med att bli inriden. Trots allt.
Till slut kunde jag glida av igen. Jag tog genast av mig både säkerhetsväst och täckbyxor så jag kunde sätta mig upp ordentligt. Sedan skrittade vi några steg på Galo när jag satt upp i sadeln. Med rumpan I sadeln. Som en riktig ryttare. Det pirrade lite i magen men vi tar några steg åt gången. Galo gör verkligen sitt bästa för att hjälpa till, men avkastningen har satt sina spår hos mig och jag är väldigt försiktig.
Snart rider jag på riktigt. SNART rider jag på riktigt. SNART blir vi ett team!
.
Kommentarer
Skicka en kommentar