Ombytta roller

Idag har jag låtit Galo bära mig igen. Det är sjätte gången han får bära mig. Galo tycker själv att han har koll på läget. Han står stilla vid pallen och uppför sig som vanligt. Utan bocksprång. Själv så är jag övertygad om att jag kommer att dö inom kort och att vi står bortom allt hopp.

Jag ringde till en tjejkompis igår. Hon heter Karin. Jag red tillsammans med henne några gånger, för några år sedan, när jag bodde i Gävle.
"Det där ordnar sig. Bara för att du inte är proffs på inridning så kommer han att bli en fin ridhäst så småningom. Tänk på hur länge tamhästar funnits i historien, som folk har lyckats rida in, helt utan ridhus eller professionella inridare."

Hon är så klok Karin. Jag tror jag ska testamentera min säkerhetsväst till henne. Hon kan få den efter att jag avlidit till följd av att jag fallit av min fullständigt livsfarliga häst. För jag kommer ju att dö. Inom kort.

Jag bad en av hästtjejerna i stallet hjälpa mig när jag skulle rida in min häst också, Mari heter hon. Hon pratade lite med Galo för att lära känna honom. Sedan satte jag på mig hjälm och säkerhetsväst och gjorde mig beredd.

Galo stod och hängde med huvudet.
Jag klappade honom på ryggen.
Han hängde med huvudet.
Jag klev upp på pallen.
Galo suckade.
Jag klev ned från pallen, i ett så kallat "pedagogiskt syfte".
Sedan klev jag upp igen. På pallen.
Och klappade honom.
Galo stod tålmodigt kvar och verkade undra vad fan jag höll på med.

Sedan började Mari och Galo liksom snegla på varandra. Som i något slags samförstånd.
Som om det var JAG som behövde träna på att våga sitta på Galo,
det verkade inte direkt som om det var han som behövde träna på att ha mig på ryggen.

Nåja. Hur som helst så höll jag mig till förra veckans förnedrande liggställning rakt över hästen, med rumpan i vädret, och lät Mari leda Galo i några cirklar i ridhuset. Det är ju lättare att glida av då, om han skulle bli crazy as a coconut och få okontrollerad panik och vilja kasta av mig. Vilket han verkar ganska ointresserad av att göra, för tillfället.

Efteråt berömde vi Galo storartat men jag gick ändå omkring med en märklig känsla av att vi just nu råkat få ombytta roller.

Det är inte jag som tränar Galo på att bära ryttare.
Just nu är det han som tränar mig på att våga kliva upp.

.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Planering med att måla hästtransport

Bild
Japp. Det är lika bra att ta tjuren i hornen direkt. Hästtransporten renoverar inte sig själv. Färgen håller på att flagna på den. Jag gillar det inte. Den stora frågan var ju om jag ska måla transporten i en helt ny färg, exempelvis plommonröd, eller om jag skulle försöka finna en färg som matchar min bil, utan att bli så ljus att man ser alla ojämnheter man målat över på plyfan. Eller bara bättra på nuvarande nyans. Jag vägde mellan en förstärkt färg av transportens vanliga blå färg eller bilen. Jag bestämde mig för att det var bättre att köra det fegaste alternativet, det som mest liknar min transport. Jag valde att fega trots att en välmatchad transport till bilen skulle kunna bli awesome. Med heltidsjobb och häst har jag begränsat med energi och orkar kanske inte behålla min entusiasm, om jag råkar välja fel beige nyans på transporten. Det kan ju lätt bli så att den bara ser ut som en kartong om man väljer fel nyans. Eller ljus avföring. Däremot kan jag ju allti
Läs mer

Den där silverbjälken

Bild
Jag tittade på Joseph N Silverbjälkes inlägg på Facebook nyligen och tyckte att hans allmänna råd för framsteg kändes som en lite energigivande oas i öknen. Jag har för mig att han inte heter Silverbjälke alls, utan använder den pseudonym för att få skriva vad fan han vill utan att någon särskild känner sig kränkt eller utpekad. Han verkar i alla fall klok och ibland kanske det behövs en pseudonym för att slippa hamna i blåsväder. Jag vet ju själv hur otroligt lätt man kan skapa drev på nätet när jag höll till i forum, och jag i början helt naivt och öppenhjärtligt delade med mig av min hästs med -och motgångar. Om vi säger så här. Det fick jag sluta med. Det fick jag verkligen sluta med. Här på bloggen har jag dock makten att välja vilka som får stiga fram och vilka som ignoreras. So, this is the safe place. Hur som helst, så har Silverbjälke summerat lite tips som jag försöker hålla fast vid. 1. Lyssna inåt och på dina egna mål, mer än till vad andra tycker. 2. "J
Läs mer

Påskjutet

Bild
Ares börjar känna sig mer och mer bekväm med mig i sadeln, och det märktes mest igår med att han har ett riktigt fint påskjut med starka bakben. Igår var han lugn, jag var lite försiktig då vi inte var ensamma på ridbana, men idag var husse med och jag kände mig tryggare, och då var han pigg! Skritten är stor och ordentlig där han vill framåt, vid minsta lilla skänkling så svävar han glatt iväg i trav, med stora glada kliv, och jag hänger inte riktigt med. Ibland vinglar han ju lite också. Det är inte lätt att vara duktig.  Galishimo tog ju små, fina så steg och traven var väldigt liten och enkel att sitta i. När Ares trampar iväg så gungar hela hans kropp, glatt och energiskt. Det känns lite som så, att om jag bara tjoade till, och sade att han var duktig, så hade han gärna gett mig en glad galopp. Han gillar att jobba och är glad att stå till tjänst. Nu får det gärna gå fort, också.  Är jag redo för min arbetsglada, pigga, ponny med det fina klivet? Nej det är jag inte. Jag tycker de
Läs mer