Förtroende
Idag sadlade jag och tränsade skitungen och drog på mig hjälmen. Han var vild. Han var galen. Han var oberäknerlig. Han var oinriden. Han gjorde fula grimager.
"Eh. Är du kvar här länge, eller?" frågade jag en tjej i stallet.
"Ja.. hurså?"
"Jo. Jag ska gå ut med Galo till ridbanan där ute och... jag öh. Kan du kolla att jag lever bara, innan du går hem för kvällen?" sa jag och försökte att inte se osäker ut. Tjejen tittade lite tveksamt på mig och sedan tittade hon lika tveksamt på Skitungen som just vid det ögonblicket försökte få av sig tränset genom att göra fula grimager och ruska på huvudet. Trots att han haft träns på sig sedan oktober 2011och tyckt att det varit helt okej innan.
"Självklart gör jag det." sa hon sedan och jag kunde andas ut.
Det var ju den här teorin jag hade om att vi hade för många störningsmoment omkring oss, och att det var därför han blivit så oberäknerlig och explosiv. Störningsmomenten för hans del är andra hästar som vi omger oss med på turerna. Störningsmomenten för mig är andra hästägare som jag kanske pratar lite för mycket med. Så i stället för att straffa honom för sitt beteende så hade jag bestämt mig för att försöka göra det omvända och ge honom mer förtroende i stället. Och vara på tu man hand med honom, utan stöd och råd från de andra.
Därför var vi ensamma på ridbanan en onsdagkväll. Mörkret låg tätt omkring oss och lamporna som belyster ridbanan skapade flera siluetter av oss i snön. Jag drog fram en pall och ställde den bredvid honom, och han slutade göra grimager och ställde sig lydigt och tuggade på bettet. Det var så kallt ute att hans andedräkt bildade små ångmoln i lampljuset. Sedan så lade jag mig över sadeln på honom. Helt ensamma och helt utan någon ledare som höll fast i honom. Han stod lydigt kvar men blev plötsligt väldigt mycket mer intresserad av vad jag gjorde där uppe. Han började lukta på mina ben och armar. Han vände sig om och tittade nyfiket på mig. Jag satte mig faktiskt till och med upp. Med ändan i sadeln.
"Från och med nu är det du och jag." sa jag till honom.
"Nu är det vi som är ett team. Du och jag."
Han stod hela tiden stilla och verkade lyssna intresserat och jag kramade stolt om honom runt halsen, från sadelläget. Han stod helt stilla och hade sina öron riktade mot mig. Han rörde inte en hov i onödan.
och sedan klev jag för säkerhets skull av honom.
Övertygad om att vi är på rätt spår...
.
"Eh. Är du kvar här länge, eller?" frågade jag en tjej i stallet.
"Ja.. hurså?"
"Jo. Jag ska gå ut med Galo till ridbanan där ute och... jag öh. Kan du kolla att jag lever bara, innan du går hem för kvällen?" sa jag och försökte att inte se osäker ut. Tjejen tittade lite tveksamt på mig och sedan tittade hon lika tveksamt på Skitungen som just vid det ögonblicket försökte få av sig tränset genom att göra fula grimager och ruska på huvudet. Trots att han haft träns på sig sedan oktober 2011och tyckt att det varit helt okej innan.
"Självklart gör jag det." sa hon sedan och jag kunde andas ut.
Det var ju den här teorin jag hade om att vi hade för många störningsmoment omkring oss, och att det var därför han blivit så oberäknerlig och explosiv. Störningsmomenten för hans del är andra hästar som vi omger oss med på turerna. Störningsmomenten för mig är andra hästägare som jag kanske pratar lite för mycket med. Så i stället för att straffa honom för sitt beteende så hade jag bestämt mig för att försöka göra det omvända och ge honom mer förtroende i stället. Och vara på tu man hand med honom, utan stöd och råd från de andra.
Därför var vi ensamma på ridbanan en onsdagkväll. Mörkret låg tätt omkring oss och lamporna som belyster ridbanan skapade flera siluetter av oss i snön. Jag drog fram en pall och ställde den bredvid honom, och han slutade göra grimager och ställde sig lydigt och tuggade på bettet. Det var så kallt ute att hans andedräkt bildade små ångmoln i lampljuset. Sedan så lade jag mig över sadeln på honom. Helt ensamma och helt utan någon ledare som höll fast i honom. Han stod lydigt kvar men blev plötsligt väldigt mycket mer intresserad av vad jag gjorde där uppe. Han började lukta på mina ben och armar. Han vände sig om och tittade nyfiket på mig. Jag satte mig faktiskt till och med upp. Med ändan i sadeln.
"Från och med nu är det du och jag." sa jag till honom.
"Nu är det vi som är ett team. Du och jag."
Han stod hela tiden stilla och verkade lyssna intresserat och jag kramade stolt om honom runt halsen, från sadelläget. Han stod helt stilla och hade sina öron riktade mot mig. Han rörde inte en hov i onödan.
och sedan klev jag för säkerhets skull av honom.
Övertygad om att vi är på rätt spår...
.
Kommentarer
Skicka en kommentar