När det äntligen blev min tur

Jag har funnit bilder på alla hästar jag ridit och fallit för de senaste sex åren. Och föga överraskande så har hästarna haft alla möjliga former och karaktärer. Här kommer en tribute för de senaste årens hästar som skapat bestående intryck hos mig.

Ragnar red jag i Arbrå utanför Bollnäs. Han var en kallblodstravare. Jag red in honom i år 2006 och jag föll för hans enorma hjärta och hans stolthet och värdighet. Han var min riddare och vackra springare i en och samma själ. Han behandlade mig som glas och bar mig med stolthet. Skitsamma att vi inte hade varken ridutrustning, eller sadel och fick låna travkuskens gamla förlagda travhjälm när vi skulle ut. Vi hörde ihop och ridturerna var helt fantastiska. Så var det bara. Men han var inte min. Jag hade inte råd att köpa honom och visste inte hur länge jag skulle bo kvar på orten.

Jag grät floder när jag bytte arbete och flyttade från orten. Att byta arbete var lätt. Att byta ort var lätt. Att lämna Ragnar var som att öppna sin egen bröstkorg och karva ut hjärtat på sig själv med en sked. Han blev slaktad några år efter att jag flyttat och jag trodde aldrig att jag skulle tycka om en häst så mycket igen. Någonsin.

Finns det en himmel så väntar min hjälte på mig, där.

Japp. Jag har ridit en ardenner i Gävle. Atlas hette han och vägde ett helt ton. Och han slog mig verkligen med häpnad då han var både pigg, känslig och alert. Inte alls tung och trög, som jag föreställde mig. Jag har fått en helt ny syn på ardennrar, efter att jag ridit Atlas. Tänk er en dinosaurie som innerst inne kan dansa balett. Då har ni Atlas.

Islandshästen Elding red jag bara vid ett tillfälle, i Falun, och hon tog verkligen mitt hjärta med storm. En entusiastisk gammal tant som var otroligt säker på foten. Hon visade verkligen magin med islandshästen. Det är inte de fem gångarterna i mina ögon, som är magin. Det är förmågan att tryggt ta sig fram i vilken terräng som helst, med glimten i ögat. Jag hade gärna fortsatt rida henne om jag inte livet drog iväg med mig åt ett annat håll. Igen.  

Kahlua är en svensk ridponny som hjälpte mig att återupptäcka passionen för hoppning i Östhammar 2010. Trygga fina Kahlua som jag länge funderade på att köpa som min egna häst och hennes ägare insisterade...  Jag är tacksam över att jag fick möjlighet att utveckla mitt intresse för hoppning igen, genom henne.

Runa ägde faktiskt en häst i början när vi umgicks, i Östhammar. Vackra stora välvilliga Vera som både var en både välutbildad och dyr unghäst på fyra år med stora möjligheter att bli en duktig fälttävlanshäst. Jag föll för henne direkt och Runa var intresserad av att sälja. Men Vera var alldeles för dyr och jag hade inte på långa vägar den summan pengar... För att skydda mig själv från att bli ledsen så var jag i stallet så lite som möjligt och hjälpte bara Runa när det verkligen behövdes. Jag var rädd för att bli ledsen ifall Vera skulle försvinna. Så Vera hamnade någon annanstans i sverige och jag hoppas hon har det riktigt bra.

Här rider jag Gunillas häst Epok i Malå 2009. Jag red honom bara en gång. Han verkade klok och trevlig. Jag gillade hans storlek också. "Arabhästar verkar ju inte vara så tokiga" tänkte jag...

Det här var den första häst jag tittade på för att köpa, år 2009. Det var en ung korsning mellan arab och Pura Raza Espaniola. Jag tror han hette Aragon. Han var otroligt mjuk och artig och jag gillade honom direkt och kallade honom genast för "sparven", lite kärvänligt. Sedan kom paniken krypande. Hur ska jag ha råd? Är jag redo? Hur ska jag få ihop min budget? Jag blev så förtvivlad över att inse att min budget saknade marginaler och när bilens värmefläkt pajade på väg hem från hästvisningen så föll min tighta budgetplanering. Jag blev så ledsen över att jag överskattat min ekonomi och konstaterade bittert att jag inte hade råd att köpa min drömhäst, detta år...

Sedan sa det bara klick. Fem långa år efter Ragnar så kände jag äntligen att jag hittat ett nytt hjärta och en ny familjemedlem. Och med mitt nya jobb så blev inte budgeten lika ansträngande. Nu har jag råd!
Tänk att det äntligen blev min tur. Att äga en egen häst.
Nu har jag för första gången i mitt liv en  alldeles egen vän, som jag inte kommer släppa i första taget.

Det blev så till slut. Jag fick en egen häst.

Den som väntar på något gott, väntar aldrig för länge...

-
Nej Per, jag tänker inte göra en liknande tribute med bilder på mina tidigare pojkvänner. Jag lovar. Det skulle vara fullkomligt hänsynslöst och osmakligt. Jag lovar.

Men jag väntade faktiskt på dig också.

Länge.

.