Han är ju så lydig. För det mesta.

Efter ett trevligt nyårsfirande i Kåge så startade jag och Per året med att åka till stallet. Först värmde vi upp med att knyta fast skor i sadeln som skumpade runt när han sprang. Galo alltså. Per tvingades inte springa någonstans.

Sedan så red jag lite. Eller något liknande. Galo och Per knallade runt, med mig liggandes på mage över sadeln, bärandes hjälm och säkerhetsväst, och i en synnerligen ovärdig liggställning. I stället för att försöka vara så försiktig som möjligt så låg jag med magen över sadeln, med rumpan i vädret, och gungade, klappade, viftade och buffade, så att han skulle vänja sig vid mig. Det kändes bra. Särskilt med tanke på att vi inte hade publik. Den ovärdiga liggställningen gör dessutom att jag enkelt kan glida ner om Galo börjar bocka igen. Så slipper jag bryta ryggen. Galo blev klappad och buffad på magen, på rumpan och överallt där jag kunde komma åt med armar och ben. Och han hanterade det väldigt bra. Men visst är han känslig för beröring, så inridningen får helt enkelt ta den tid det tar.

Efter den lilla ridturen så ville jag visa Per hur man får Galo att komma på inkallning. Trots att vi härjat med honom en bra stund så tänkte jag göra en tjusig uppvisning. Jag ville ju visa vilken lydig och samarbetsvillig häst jag har. För det mesta.

Sedan gjorde jag och Per pizzor tillsammans och hade det mysigt här hemma. Det känns verkligen som en toppenstart på året!