Förtroendekris

Människa tömkör häst mitt på vägen. Det är den nionde tömkörningen i ordningen. Häst brallar ur fullständigt. Häst sparkar med bakhovarna mot månen. Häst trasslar in ena benet i en töm. Häst får ett hårt ryck i mungipan när benet trasslar in i tömen. Häst får fullständig panik. Bil kommer. Häst kastar sig ned i diket så häst får panik. Häst fortsätter trassla och springer i cirklar.

"Lugn, bara lugn." säger jag och känner oron växa när jag tappar ordningen på tömarna runt hans ben. Jag tänker att det kanske är bättre att släppa än att slita nu när han är så uppjagad. Jag vill inte att han ska bryta ett ben eller fortsätta kämpa mot linorna. Bilen som vi mötte har stannat. Jag släpper hästen helt och hållet. Med tömmar och allt. Hoppas på att han ska sluta slåss mot linorna som stramar omkring honom, när jag försökt bromsa honom.
"Du är lös nu, det löser sig." säger jag lugnt. Jag släpper allt och stannar av. Men han springer inte hem. Trots att det bara är 100 meter till stallet. Han stannar och lyssnar på min röst.

"Det är okej." säger jag igen och jag märker hur han oroligt tittar på mig. Tömarna ligger på marken och jag går fram till honom. Nu har jag äntligen en chans att trassla allt tillrätta. Jag har inte bråttom när jag närmar mig honom. Nu när ingen lina är spänd och han har inte panik. Bilen har ju stannat så det är ingen akut situation längre. Galishimo kliver ur trasslet. Jag hjälper honom och så trasslar vi ut oss. Han får mycket beröm för att han stannade kvar hos mig när allt gick snett.

Nu är det verkligen tid för eftertanke. Jag har fått massor av feedback på det som inträffade.

"Du måste disciplinera honom innan det blir värre! Det där hade kunnat bli en riktigt allvarlig olycka!" sa tjejen som sällskapade mig och jag kunde inte ta ställning helt och hållet till om han skulle ha blivit lugnare av att få spörapp på rumpan. Han var ju redan uppjagad som det var. Men NÅGOT måste jag ju göra annorlunda för det här är ju ingen trevlig utveckling.

Samtidigt har jag sett vad som händer med unghästar om man tolkar alla snedsteg som "brister i ledarskapet" och smiskar upp dem "för att visa vem som bestämmer". Det blir inte hästar som stannar för att lyssna på matte när de trasslat in sig i linor. Det blir hästar som drar. Flyr. Och ser stallet som tryggaste punkten.

Jag tror faktiskt att jag ska byta angreppsvinkel och inte se det som en avsaknad av disciplinära åtgärder. Jag kallar det en förtroendekris. Om jag ska vara ärlig så har jag knappt hanterat honom själv sedan vi bytte stall. Förut var det bara han och jag, i vått och torrt, och då tyckte jag vi byggde upp en otroligt fin allians. Vi gick fram överallt. I tät höstdimma, över broar och vattendrag, vi mötte traktorer och fyrhjulingar och det var alltid bara han och jag. Vi var ett team.

Nu när jag är i ett finare privatstall med massor av duktiga ryttare och hästar så nu är det ju alltid någon som vill hänga med eller bjuder in mig på något gemensamt. Jag får dagligen tips och förslag och ideér om hur jag kan jobba annorlunda med min häst och olika förbättringsområden. Och alla är så otroligt trevliga så jag blir ju jätteglad varje gång. Och efter avkastningen har jag också tagit in extra hjälp av olika personer. När jag tänker efter så har jag knappt varit själv alls när jag tränat min häst. De senaste gångerna jag tömkört honom har det alltid varit andra hästar och ägare inblandade. Och han har varit i gasen som bara den. Jag tror att han fokuserat på att hänga med de andra hästarna, och jag har fokuserat på att prata och ha det trevligt med hästtjejerna. Och så har jag inte velat göra "fel" i deras ögon heller så jag har varit väldigt fokuserat på att säga och göra rätt saker. Lägg till detta med bubblande hormoner och 400 kilos överskottsenergi. Då blir det kanske en och annan incident.

 Jag har inte haft fokus på min naturliga känsla för min häst.

Nej vi måste nog teamworka ihop oss. Jag och Galishimo. Dumpa hästarna och hästfolket och träna själva igen. Gå på våra egna promenader. Träna våra egna pass. Inte ha så många andra inblandade hela tiden. Jag måste följa mitt eget hjärta med honom. Det gick ju mycket bättre när det bara var han och jag. Vi borde kunna hitta dit igen.

Var det förresten inte så här med min terv Kiara första åren? När min belgiska vallhund var två år så upptäckte jag att det blev otroliga framsteg i träningen när jag tränade på en tom parkeringsplats i stället för på brukshundsklubben. Plötsligt gjorde hon synbara framsteg från vecka till vecka, och vi tog till och med en silverpokal i en lydnadstävling några månader senare. Men på brukshundsklubben var det för många hundar och ägare för att vi riktigt skulle få kläm på träningen... och idag är hon en otroligt lydig hund. Kanske behöver jag och Galishimo göra samma resa. Finna flera tomma ytor att träna på, så vi verkligen får kontakt med varandra.

.