Livet är förändring

Jag var riktigt omotiverad att rida i onsdags. Men jag höll tummarna att jag skulle kunna råka på någon intressant person som kunde ge mig en motivationsputt i rätt riktning. Det hade jag! Precis när jag kommit in så kom Ebba som äger Måns in, och jag lyckades sälja in en timmes skritt-tur i skitvädret. En timme senare så står vi förundrat i blåsten och tittar på två älgar som står i skogen. Plötsligt blir man imponerad av de tysta, vackra djuren och tacksam över att man kom sig iväg, ändå. Jag kunde i lugn och ro sitta av och filma älgen och Galishimo stod lydigt bredvid och tomstirrade. Måns var mindre intresserad av älgar. Sedan följde ett väntat beteende hos Galishimo som jag bäst beskriver som "älgdansen". Han blev mycket upplivad och jag kände mig tryggast med att inte sitta på honom, eftersom han ständigt taktade och slängde med huvudet och blev väldigt upprymd. I en timme. Och även när jag tog ut honom i hagen 90 minuter senare. Älgdansen tog helt en

Vilken tuff vinter vi haft! Knappt någon snö men väldigt mycket is. Nu verkar det i alla fall komma lite mer snö till veckan, och kanske behöver jag inte åka till ridhuset för att få till lite kvalitetsträning. Idag klippte jag av säkert 5 cm av Galishimos man också, den var tunn söndertuggad av en hagkompis, och stripig. Jag låter honom ha kortare man från och med nu, med färre flätor, som är mer välskötta. Det blir fint det med! Sedan har vi pillat på med galoppen ute på fältet. Jag startade lite försiktigt med många svängar och mindre cirklar, för att kolla om Galishimo skulle bli busig, men han blev inte alls busig. Han var vaken och glad men lydig och snäll i alla gångarter. Det är så skönt så jag kan knappt med ord beskriva hur skönt det är. Det är så många år som vi kommit i mental otakt med varandra då han blivit spänd och jag besviken på honom. Och nu för tiden gör han mig oftast positivt överraskad. Han är riktigt trivsam och har inte förlorat ett dugg av sitt glada sä

I lördags var jag i ridhuset med hjälp av Ebba, som Galishimos groom och filmare. Anna och Pride var också där och det var riktigt roligt att träffa dem och se deras framsteg. Anna har en betydligt stabilare galopp på sin häst än vad jag har, och givetvis finns det en förklaring till att Galishimo inte är så lätt att galoppera alla gånger, men jag blev ändå triggad att fortsätta jobba med hans galopp. Ebba filmade oss båda och jag har insåg en viktig sak att slipa på: Jag gnäller lite i onödan. Visst ska man vara grundlig med Galishimo när man rider men jag kan ju formulera mig annorlunda. Jag liknade honom vid en get vid ett eller två tillfällen, innan han värmt upp och kommit upp med ryggen. Jag kunde ha sagt att han var lite ringrostig i stället. Sedan blev jag riktigt glad när jag såg vad Ebba filmat. Sidvärtesövningarna är ju jättefina och när jag bläddrade tillbaka två år så blev skillnaden riktigt stor. Så här såg Galishimo ut på sista sidvärtesövningen. Han höjde rygge

Min vänstra fot har börjat krångla och jag kände mig lite vemodig över detta, utifrån min träning som går så bra nu. Men jag bytte i morse till en stride-maskin i stället för att springa på rullband, och lättnaden över att jag inte fick någon som helst smärta i stride-maskinen, gjorde mig genast motiverad igen. Nu springer jag bara 3 min vid två tillfällen och kör stride före och efter gym-passet. Jag är supernöjd över detta alternativ, för jag känner inget akut behov av att bli jättebra på just löpning. Det är ju detta med att svettas och bli flåsig som känns så skönt. Dessutom kan foten bli bra på bara några dagar, men man vill ju ta itu med eventuella problem  tid. Min nya kompis, stridemaskinen.  Om ni undrar hur jag hinner träna så kliver jag upp 05.30 på morgonen, åker till gymmet vid 06.00 och börjar mina första möten på jobbet vid 08.00. Känner jag mig sliten eller trött så sover jag i stället, jag håller inte benhårt på denna rutin. Galishimo har fått lite ofrivillig

Mamma gav mig 1000 kronor att köpa mig något i födelsedagspresent. Först så köpte jag ett häst-täcke men det passade tyvärr inte Galishimo och fick lämnas tillbaka. Sedan har jag ändrat mig och tänkt om, och det nya beslutet blev riktigt bra. Jag gillar verkligen stövlar. Jag har nästan alltid stövlar på jobbet och med åren har jag blivit allt mer förtjust i läder och stövelvård. Jag rengör och smörjer ju Galishimos prylar som ren terapi på helgerna och gillar även att hålla mina stallskor fina, särskilt inför helgen. Däremot ser det ut som skräp i hallen när stövlarna ligger huller om buller. Det ser inte bättre ut i mina förråd, där stövlar ligger slängda och skaften vikta lite var stans. Därför har jag köpt en uppsättning med stövelstöd från Hööks. Jag kunde inte finna om priset inkluderade per styck eller per par så antingen har jag hela åtta par stövelstöd, eller fyra par. Den som lever får se. Jag har då räknat upp till att jag har minst sex par stövlar så de kommer gara

Äntligen lossnade förkylningen och jag kunde ta mig ett långt och skönt träningspass efter att jag och Ebba varit ute på morgonritt. Likaså startade jag söndagen med ett ordentligt pass innan jag och Anita skulle rida ut också. Under förkylningen har jag saknat Galishimo så mycket, och allra mest våra uteritter då han är så vaken och har så roligt. Så i stället för att starta i ridhuset så har jag tagit två skritt-turer på vardera timme i helgen. Nästa helg så kör vi igång igen med träningen igen, två veckors lugnare träning har nog gjort oss båda gott. Det är så tydligt numera att jag tränar mer för själen än kroppens skull. Kroppen är ju som sagt 39 nu och några omvälvande tävlingar eller framsteg tänker jag inte utsätta den för. Själen däremot. Den vill svettas och jobba och röra på sig för att jag ska må bra. Det må jag väl ge den.

Jag är fortfarande sjuk och orkar varken träna eller rida, men jag orkar det viktigaste: jag orkar jobba! Jobb betyder cash och cash betyder att jag kan ha roligt sedan när jag mår bättre. Ca-shing! Det som är jobbigt med att bara orka jobba , är att jag blir ganska låg och lättirriterad när jag inte får röra på mig. Detta förändrade stämningsläge blir så uppenbart när det gått lite över en vecka, utan varken ridning eller träning. Jag blir mer lättirriterad och lugnar inte ned mig lika snabbt som annars. Jag drömmer obehagligare drömmar och känner mig vemodig när jag vaknar. Jag får onödiga existentiella funderingar om vad jag gör på planeten och om jag förvaltar mitt korta, korta, liv här på jorden rätt. Visst är det bra att tänka sådana tankar någon gång då och då, men nu står tankarna i farstun och trampar fram och tillbaka och jag hade inte alls lust att bjuda in dem just nu, just idag. Att träna kroppen är som att få en mental regnkappa på sig, där saker som faller över en