Livet är förändring

Jag måste erkänna - efter att ha ridit både Måns och tagit Galishimo till ridhuset, så är jag ärligt talat ganska trött. Jag blir trött på det där sättet att jag inte orkar hålla upp ögonen och att jag teoretiskt sett skulle kunna slockna mitt i ett samtal. Ögonlocken blir verkligen tunga, bokstavligt talat. Jag är dock riktigt nöjd över att jag valde att gå med i den lokala ridklubben i stan. De är kända för att vara lite tävlingsinriktade och ha lite mer fina tävlingshästar inom hoppning eller dressyr. Det kändes lite jobbigt att komma dit med en liten arab med vinterpäls och en mage som skvallrar om fri tillgång på mat på lösdriften. Jag övervägde att skaffa ridhuskort i Ersmark några mil härifrån i stället. De tävlar också på hög nivå, men har även en lite större bredd av ekipage av olika inriktningar och ambitionsnivåer.  Jag var rädd att inte riktigt passa in bland de fina stora halvbloden och tävlingshästarna. Jag kan säga att det aldrig varit några som helst problem d

Björn fotograferade mig när jag red Måns och för omväxlings skull så såg bilderna bättre ut än ridkänslan. Jag hade nämligen jättesvårt att sitta bra i sadeln, sadeln passar mig perfekt men det är ren koordinationsmässig ovana för mig, och det både skumpades och tappades stigbyglar. Men när det flöt på så blev det hur fint som helst! Jag älskar denna bild för vi ser så samstämmiga ut när han galopperar förbi Björn! Som vanligt när jag rider så vill jag helst inte ha hästarna i en kort form utan i en lite mer lång och öppen form, och med väldigt lite tryck i handen. Måns har fattat poängen nu och trots att huvudet åker upp ibland så sänker han det snabbt igen. Den här sista bilden är inte den "vackraste" bilden men det är den bästa ridkänslan. Jag börjar känna mig bekväm i galoppen och lättar på tygeln och höjer handen, för att lossa lite på kroppen och armarna, och Måns svarar direkt genom att sänka sig ytterligare och länga på stegen. Väldigt mysig kä

Nu börjar snart oktober och vi går mot lite mörkare och kallare tider. Cykeln har fått gå i ide i vårt källarförråd nu, inför vintern. Den har verkligen blivit mycket använd denna sommar! Den blev mer använd än förväntat och har verkligen hållit vad den lovat. Jag är supernöjd över att jag köpte in den i våras, den var värd varenda krona. Sedan har jag gjort en intervention av min bil. Den har rensats från skräp, dammsugits, gummimattorna är avspolade och diskade, interiören har blivit dammtorkad och sätena har fått textiltvätt. ...En vända genom biltvätten är aldrig fel... … och så kom jag ihåg att mata den! Nu luktar den "försäljningsbil" när man kliver in i den. En blandning av god doft och kemikalier... Jag har också köpt månadskort på det stora garaget i stadshuset så att jag lätt kan köra till och från jobbet under vintern. Det kostar ca 900 kronor i månaden men det underlättar för mig att pipa iväg från jobbet, lunchrida och sedan återgå till

Jag tog ut Måns på en lugn tur i skritt och Ebba följde med på Galishimo. Galishimo fuckade ur med Ebba på ribanan, eftersom hans årliga urfuckningsperiod startar nu, och jag har alltid lite svårt att hantera när han inte riktigt uppför sig önskvärt. Man vill säga "förlåt" till Ebba femton gånger men hon vet ju hur han är, och  hon följer med bra i rörelserna när han blir rädd. När vi väl skulle rida ut så såg Galishimo ut som på bilden. Lugnet själv. Då tog Måns på sig ansvaret att fnatta över smågrejer. Inga stora fnatt utan mest småfnatt. Det var någon form av högljudd motorsportstävling i Myckle som ekade över fälten och tog bort lite av sinnesfriden. Sedan började jag fundera över fnattandet, och om det finns en risk att Måns inte varit ute så mycket på sistone? Har man varit skröpplig under en längre period så är det kanske lite glest med uteritter? Eller så har jag bara ridit honom så försiktigt att han har överskottsenergi nu. Glad var han i alla fall. Och väld

Jag har möjlighet att låna MÅNS denna vecka och jag är riktigt inspirerad! Tanken var att jag skulle ha honom från och med fredag men jag tjuvstartade och red honom redan i går, då jag visste att ägaren Ebba (vi har flera Ebbor i stallet) skulle vara upptagen under kvällen. Det var lite läskigt att sitta upp själv på ridbanan i mörkret och dimman, med bara ett strålkastarljus, på en häst jag inte känner så väl, men det går överraskande bra. Jag tog lite galoppfattningar i båda varven och jobbade på min egen sits. Galishimo har ju små gångarter och Måns är ju stor i jämförelse. Måns har en attityd som säger "kan själv!" och han tycker det är roligt att jobba. Han har också tidigare varit lite halt och sned hos sin förra fodervärd, så jag rider honom inte så länge och kallar det "rehab" trots att det per definition inte alls är rehabträning, då han är friskförklarad. Hur som helst - jag har tränat på att han ska lyssna mer på mig och vänta på mig. Det har jag

Igår red jag både Galishimo och Måns. Det kändes riktigt bra och båda hästarna fick ganska korta pass. Galishimo ska ju stärka sitt vänstra bakben och vi har fått en övning sedan förra träningstillfället. Övningen går ut på att vi ska galoppera rakt fram i en linje, men vänster bakben ska landa lite mer mitt under kroppen på Galishimo. Som en svag "öppna" i galopp, som det heter. Jag brukar kalla det "liten sladd på rumpan" Jag kan säga såhär: Galishimo orkar inte göra det så många gånger och han blir väldigt, väldigt trött av det. Och det respekterar jag givetvis och ser till att han får vila och att passen blir ganska korta. Här galopperar vi rakt framåt men som ni ser är Galishimos rumpa riktad lite åt höger så hans vänstra bakben måste in mer under kroppen och därmed ta mer vikt. Jobbigt, jobbigt, för en liten arab!  Det är ju fruktansvärt coolt att vi kan göra små öppnor i galopp! På hans sämsta sida, dessutom! Det är ganska avancerat! Det känns som a

Även idag har vi fokuserat på att vänster bakben ska in under magen. Vänster bakben har skött sig väldigt bra hela passet och tränaren har försökt att hjälpa mig bedöma hur mycket det ska göras utan att han riskerar få träningsvärk i benet och bara tycka att vi är taskiga mot honom. Men han kan och han gör rätt! Både i trav och galopp! I galoppen fuckade dock ur lite, men det är ju säsong för att fucka ur nu, så han är förlåten. Det årliga urfuckandet kan inte stoppas. Det är biologiskt. Det är över om ca tre månader. "Han börjar verkligen gå som en dressyrhäst i vissa moment!" sade Angelika som tittat på oss idag och jag kan inte annat än hålla med! Korta, korta stunder så höjer han upp sig riktigt fint och bär sig. Tyvärr satt jag riktigt illa vid alla dessa moment som Björn fick på bild, så jag vägde fram och tillbaka, om jag skulle visa bilderna. Sedan insåg jag att jag plockat bort möjlighet för mina läsare att kommentera min blogg. Muaa haa haa! Då kan jag go