Livet är förändring

Efter helgens dramatik, och fantastiska upplösning, där min pojkvän fick vara testdocka, så kände jag mig lite modigare. Det kändes inte gruvsamt och lika jobbigt att sadla Galishimo den här gången. Jag vägde inte fram och tillbaka ifall jag skulle rida honom eller inte. Såklart jag skulle upp! Jag har släppt kraven på uppsittningarna nu när han har sitt vintertemperament och mest står och laddar när jag ska upp. Jag ber om hjälp helt enkelt. Jag håller i tyglarna och sitter upp samtidigt som någon annan håller emot stigbygeln så sadeln inte glider runt för mycket, och dessutom motiverar det ibland Galishimo att stå kvar (eftersom han äälskar människor och deras mystiska fickor). Hur som helst så kom jag upp på dramatikern, och han stapplade spänt iväg mot äventyr. Han går med väldigt små steg, i väldigt hög kadens, och stirrar ofta åt ett helt annat håll än det han är på väg åt. Och det kändes märkligt nog möjligt att överleva. Jag känner hur spänd han är och de där "elcho

Den här tanken om att jag inte vill ha barn, börjar lägga sig allt mer till ro i själen. Det debatteras allt mer i media och föräldraskap ifrågasätts allt oftare. För varje gång jag ser en artikel blir jag lite mer lättad. Den lilla grupp för barnfria som jag gick med i för ett eller två år sedan, har över 600 medlemmar idag. Fyrabarnsmamman Camilla berättar i tv-programmet Malou om att hon ångrar beslutet om barnen. Det är inte längre extremister eller radikala samhällskritiker som pratar barnfrihet. Till och med en och annan mamma bloggar ur sig att föräldraskapet inte blev som hon hade tänkt och att svårigheterna med föräldraskap diskuteras för lite. Människor peppar varandra att stå för sina beslut, en kvinnlig präst har fyllt Gävleborgs dagstidning med ett mittuppslag om barnfrihet... allt bubblar plötsligt som en kittel, och beslutet känns plötsligt lättare att stå för. De tysta argument som jag hade, om att det var miljövänligt att inte skaffa barn, möttes förut med skratt o

Efter en veckas uppehåll så led jag av mentalt baklås med Galishimo. Jag oroade mig för att sitta upp. Jag kommer aldrig, aldrig någonsin att känna mig kapabel att rida en het och känslig häst. Jag skulle haft en snällare häst. Jag kommer att falla av. Jag är ridrädd.  Efter lite om och men, och en väldigt entusiastisk häst som inte kan stå stilla, så kom jag mig upp i sadeln för att rida ut med honom. Jag tog mig upp med hjälp av vant stöd från min vän Katarina som numera vet precis hur man hanterar nervös arab och spänd stallkompis. Jag tackade för hjälpen och bestämde mig för att rida ut till en bortre hage så han kunde hälsa på några polare som han haft sommarbete med. Tyvärr blev hans sommarkompis Corzo så till sig i trasorna över att få se Galishimo att han tryckte sig mot linan och fick en rejäl elstöt. Då blev det livat. Corzo kastade sig från linan i full galopp. Corzos kompis Rosso fick panik för att Corzo fick panik, Galishimo slängde sig runt förtvivlat för att få syn på

Denna vecka har jag inte orkat rida. Det är blåsigt och snöblandat regn ute och jag har varit förkyld och allmänt less. Under tiden som jag inte orkar rida så ligger jag i soffan hos Per och låtsas att jag är en elitryttare. Jag är en slags oupptäckt talang som bara aldrig blivit upptäckt eftersom jag råkar befinna mig i norrland med en liten arab. Jag tittar på olika hästklipp från andra tappra hästbloggare och pekar med pekfingret på dem och säger "HA! Det där hade jag gjort bättre!" och annat overkligt trams som jag hittar på samtidigt som chokladkakan blir mindre. Ser det alldeles förträffligt fint ut så muttrar jag för Per att Den tjejen minsann har haft TUR om fått en så lättdresserad häst. För det kan ju inte handla om ryttaren. Det måste vara hästen som är löjligt lätthanterad. Det är ju så himla mycket lättare att dagdrömma ihop min egen verklighet där jag, som genom ett under, är mycket bättre än vad andra tror. För att långsamt slussa tillbaka mitt sköra ego t

Jag har tittat igenom bilder från galoppträningen med Galishimo och reflekterat lite över den. Jag har tittat på några klipp från juni till november. Till att börja med har jag från början medvetet långa tyglar och lång och låg form i början för att han ska sträcka sig framåt och runda ryggen. Det ser ju inte så tjusigt ut, särskilt inte i kombination med att jag inte följer med så bra i sadeln. Men syftet var att han skulle få lite magmuskler och orka hålla upp ryggen när jag väl kortade tyglarna och rätade upp mig. Jag ville inte att han skulle svanka med ryggen som en hängbro, vilket brukar vara ett vanligt problem med just araber, och det gör han ju inte nu när jag kortar honom. Så det känns ju kul att det verkar stämma.

Jag tar ledigt för att rida och är förstås krasslig på min lediga dag. Jag orkade inte rida honom igår och jag orkar inte rida honom idag. Hovslagaren har gett honom nya vinterpjuck och Galishimo var på ovanligt dåligt humör och undrade om det inte gick sparka av sig den där tjuriga gubben som höll fast fötterna på honom. Sedan märker jag att när Galishimo hör ljudet av skiftnyckeln när den drar åt broddarna så får man snart ställa ned foten och då kan man ju sprattla alldeles, alldeles extra så det inte råder några tveksamheter om vad han faktiskt vill. Gud vad jag är glad att samma hovslagare stått ut med honom i fyra år! Sedan har jag köpt ett täcke, glömde kolla modellen men tror det var ett Amigo Mio Navy/burgundy enligt nedan. Så då kan han strutta runt i det och se snygg ut när han storögt berättar för hästkompisarna om alla övergrepp han blivit utsatt för av hovslagaren.

Galishimo är ju som sagt ambitiös, och precis som sin matte så "nerdar" han ned sig i de svåraste övningarna. Exempelvis när jag började träna galoppfattningar så hade han det i huvudet hela tiden och det var svårt att få en stadig trav eftersom han hela tiden var redo att fatta galopp. Nu när vi börjat med sidoförflyttningar så försvann traven igen. Han. Kan. Inte. Sluta. Tänka. Sidvärtes. Rakriktningen är som bortblåst och jag sitter på en mycket spänd och entusiastisk häst som hela tiden frågar: "Nu då?.. Nuuu...då? Nu då? Så här?"  trots att jag bara vill att han ska slappna av och jogga lite efter fyrkantsspåret. Trots att jag sitter helt avslappnat och fokuserar till det yttersta att inte störa honom med varken ben eller rumpa. Jag försöker balansera mig så osynligt jag bara kan ovanpå honom. Till och med i galoppen har han flyttat sig sidvärtes i ett fullt entusiastiskt men lätt skitnödigt: "GNNH!! NU DÅÅÅ?!" Det känns helt okej för mig eft